Pressflöden om samhällsplanering

Tidskriften arkitektur:s blogg rapporterar om att det nu finns planer på att riva hela hotell Continentals byggnad vid i korsningen Vasagatan/Klarabergsgatan.

Det tre internationella arkitektkontoren FOA (Foreign Office Architects) OMA (Office for Metropolitan Architecture) och Snøhetta ritar just nu på olika lösningar för en byggnad som ska bli entrén till den nya citybanan i Stockholm.

Vi i YIMBY applåderar förstås, planerna som tidigare har presenterats har varit minst sagt nedslående:

Slipper vi det här?

I månadsskiftet oktober/november ska det komma ett diskussionsunderlag från de tre internationella kontoren som visar förslag på hus med olika volym och karaktär.

Läs mer på tidskriften arkitekturs blogg.
 

 Den nya trappan ut mot Valhallavägen.

YIMBY har lämnat in ett yttrande om Svea Artilleri på Ladugårdsgärdet.

YIMBY ser det som glädjande att arbetet med en utveckling av området vid Svea Artilleri fortgår. Projektet har, med vissa nödvändiga justeringar, en god potential att levandegöra en idag ödslig och underutnyttjad del av stadsdelen, trots sitt ytterst centrala läge med oslagbar tillgång till kollektivtrafik i form av både tunnelbanestation Stadion, blåbussar samt en trolig framtida spårvägsutbyggnad. Även tunnelbanestation Karlaplan samt Roslagsbanan finns på kort avstånd från området varför en hög exploateringsnivå är önskvärt även ur miljösynpunkt.

 Den ganska intetsägande lådan i korsningen Valhallavägen/Lidingövägen

Planen är i många aspekter bra, även om exploateringsnivån är i underkant och parkeringstalet i överkant för ett så centralt läge med utmärkt kollektivtrafiktillgång. Som vi redan tidigare påtalat är det viktigt att musikhögskolan får nya lokaler i detta läge. En flytt av skolan, som vissa yttrandeställare önskat, vore djupt olyckligt. Denna del av gärdet är i mycket stort behov av en levandegörande verksamhet som musikhögskolan, annars förvandlas området till ren sovstad. Det finns dock skäl att poängtera att den övergripande formen för området tycks ha planerats från helikopterperspektiv snarare än gatunivå. Stadsdelar upplevs som bekant normalt sett av gående och inte från helikoptrar.

 Helikopterperspektiv


Synpunkter på samrådet

Remiss- och samrådsredogörelsen är inte upplyftande, men ändå ganska munter läsning.

De boende i bostadsrätterna i det nya höghuset Svea Torn, där putsen knappt torkat, beklagar sig över de nya "höghusen" och undrar varför höjdbegränsningen i gällande plan från 1946 inte beaktas...

Andra menar att trafiksituationen kommer att förvärras, trots att alla trafikprognoser pekar på en kraftigt minskat trafikbelastning när Norra länken står kvar, något som också redovisades i samrådsmaterialet.

Förbundet för ekoparken hävdar att planen strider mot PBL:s portalparagraf om "goda sociala levnadsförhållanden och en god långsiktigt hållbar livsmiljö". Vad som är en god livsmiljö är förstås en i allra högsta grad subjektiv fråga, individer som vi är, men vi i YIMBY tycker att det är bättre att använda central mark i kollektivtrafiknära lägen, istället för att låta den stå inhägnad och oanvänd. Alternativet är nämligen att lägga ny bebyggelse längre ut i orörd natur. Det om något är knappast ett gott recept för goda sociala levnadsförhållanden och en långsiktigt hållbar livsmiljö.

Skönhetsrådet har däremot en mycket konstruktiv synpunkter i sin kritik av det geometriska planmönstret som en forma för urbanitet. Precis som skönhetsrådet skriver riskerar området att bli en sluten enklav som avgränsar sig mot omgivningen. Bättre samband behövs, framförallt mot Lidingövägen. Däremot delar vi inte skönhetsrådets syn på att en hög exploateringsnivå riskerar att reducera upplevelsen av Svea Torn.

Länsstyrelsen påtalar att den tydliga gränsen mellan stenstaden och institutionsmiljöerna försvagas och identifierar detta som ett problem. YIMBY delar inte den ståndpunkten utan menar tvärtom att en sådan försvagning är ytterst välkommen och innebär än mycket önskvärd urban sammankoppling mellan Östermalm och Gärdet. En fungerande miljö för människorna i staden måste få vara viktigare än att stoppa klockan för att historiskt kunna utläsa varje steg i historien.

 Valhallavägen

Gestaltning och stadsmiljö

I gestaltningsprogrammet kan vi läsa att "stor enhetlighet eftersträvas för hela området med så få fönstertyper som möjligt" samt att "stor enhetlighet eftersträvas materialmässigt för att arkitektoniskt hålla samman kvarteret.". Vi i YIMBY menar att detta ingalunda är något positivt, trots att gestaltningsprogrammet försöker påstå det. I större områden som planeras i ett svep bör istället ett stort arbete läggas på att få en varierad gestaltning med olika fasaduttryck, bebyggelsehöjder, fasadfärger och fönster. Det skapar en intressant och varierande levnadsmiljö, i linje med vad vi idag vet ifrån forskning om hur människans psyke fungerar. Området kan trots denna variation hållas samman arkitektoniskt, men på ett mer levande och attraktivt sätt än att alla hus ser precis likadana ut. Vi vill här samtidigt poängtera att gestaltningen av den nya bebyggelsen i många fall är mycket god, men en större variation bör och kan ges.

I samband med vårt tidigare yttrande om det aktuella planområdet noterade vi att det i miljökonsekvensbeskrivningen angavs att musikhögskolan ges en "framträdande plats i hörnet Lidingövägen-Valhallavägen". Vi gav medhåll i denna synpunkt vad gäller Valhallavägen, men riktade skarp kritik mot gestaltningen av områdets möte med Lidingövägen. Tyvärr har inget förbättrats på denna punkt, trots att ärendet nu blivit ännu mer angeläget i ljuset av diskussionerna om en ny arena för Djurgården fotboll. Vår kritik har inte heller kommenterats från kontorets sida i samrådsredovisningen. Istället för en förbättring har planförslaget försämrats på denna punkt genom att den tydliga arkitektoniska markering som hörnet tidigare utgjorde har filats ner och gjorts mer osynligt. Som vanligt med andra ord. I Stockholm hade vi tidigare en tradition av arkitektur som tog plats och uppmärksammades, men mot slutet av 1900-talet kom en ny tradition. Inget får synas. Med ett fåtal undantag är det denna idé som driver både planering och arkitektur. Tyvärr är standardsvaret från byggare, politiker och stadsbyggnadskontor när planer kritiseras att göra om planerna så att de blir mer utslätade. Några år efter att byggena står klara så kritiseras de ofta för att vara för utslätade och intetsägande.

Tänk om vi någon gång kunde ändra på denna trista tradition?

 Inne i området

Hörnbyggnadens gestaltning bör återfå något av sin tidigare markering. Det kan dock göras på andra sätt än med höjd även om YIMBY själva inte ser några problem med den högre byggnad som tidigare planerades i hörnet.

Förslaget lyckas inte alls med att skapa en framträdande plats för musikhögskolan mot den känsliga urbana spridningskorridor som Lidingövägen utgör. Inte heller får stadsrummet en god gestaltning i denna riktning. Idag karakteriseras den aktuella delen av Lidingövägen av bergskärningar och murar, och är en plats som man snabbt passerar utan att vilja stanna till. Principiellt innebär det aktuella förslaget ingen större förändring i denna aspekt. Den potential till att skapa goda kopplingar mellan stadion och planområdet, mellan Östermalm och Gärdet, till en framtida eventuell arena för DIF, det nya stadsutvecklingsområdet i Norra Djurgårdsstaden liksom att låta staden få röra sig norrut längsmed Lidingövägens östra sida utnyttjas inte. Istället skapas en direkt barriär ut mot Lidingövägen. Även fasadgestaltningen verkar här ha prioriterats ner och upplevs inte lika genomarbetad som i resten av området.

Stadion är en känslig byggnad av stort värde och vi har förståelse för den avvägning som gjorts när man valt att förskjuta bebyggelsen bort från Lidingövägen jämfört med tidigare framlagda förslag. Denna förändring gör dock inte att platsen för den skull kan och bör ges upp, vilket det aktuella förslaget i stora delar gör. Istället för den impedimentmark/grönyta som här planeras bör istället gaturummet få fortsätta i samma nivå som omkringliggande trottoarer hela vägen in till fasaden. Minst en lokalyta bör också anläggas mot Lidingövägen. Troligen är ett läge nära Valhallavägen mest fördelaktigt ur affärsidkarsynpunkt. Takhöjd och andra aspekter i bör anpassas så att möjligheten till ytterligare lokalytor är möjliga i framtiden. Ytan kan med fördel trädplanteras, så länge marknivån är hårdgjord. I framtiden när trafiken minskar har delen närmast Valhallavägen en potential som minitorg. Vi vill markera att vi ser gatunivåns gestaltning ut mot Lidingövägen som en mycket problematisk del i ett annars relativ väl utarbetat förslag.

 

Avslutning

Exploateringen av det aktuella planområdet är positiv. Men om de påpekade problemen inte åtgärdas är det inte bara en risk, utan ett faktum, att området kommer att upplevas som isolerat från Lidingövägen och Stadion. Det rimmar illa med idén om promenadstaden och stadens uttalade mål att skapa levande stadsmiljöer.

Yttrandet som PDF.

Plansidan hos stadsbyggnadskontoret

.

SL lanserade nyligen en ny webbplats, SL Dialog, som kan hittas på dialog.sl.se.

På webbplatsen kan du som resenär i SL-trafiken lämna synpunkter och förslag till förbättringar samt se, rösta på och kommentera andras förslag.

“ Vi på SL vet kanske inte alltid bäst. Vi är övertygade om att de som reser kollektivt med oss har många goda idéer och tips och förslag på nya och annorlunda lösningar. Genom att använda sociala medier kortas avståndet till resenärerna och nya möjligheter skapas för att lyssna in deras behov och utvecklas till det bättre.

- Göran Gunnarsson, VD på SL ”
Nu på torsdag den 2 september kan du chatta med representanter från SL.

Klockan 10:00 chattas det om punktligheten i SL-trafiken, och efter 13:00 kan man chatta om trygghetsfrågor. Det går att lämna frågor redan nu.

Missa inte chansen att göra din röst hörd om kollektivtrafiken!
 

Stad?

Ett glädjande besked för alla stadsvänner kom under gårdagen. Moderaterna backar om sitt krav på en parkeringsplats per hushåll - en fråga som vi i YIMBY har drivit länge.

Parkeringsnormen (som bestämmer det minsta antal parkeringsplatser som måste byggas för varje ny lägenhet) i Stockholms stad höjdes direkt efter valet 2006 till 1.0. Det betyder att för varje ny bostad måste det också byggas en parkeringsplats, oavsett om det handlar om en stor villa för en flerbarnsfamilj eller en liten hyresrätts-etta.

Att kravet är skadligt och kontraproduktivt torde vara uppenbart för de flesta. Problemet är på riktigt - När vi i YIMBY har diskuterat frågan med arkitektkontor och byggbolag har vi vid flera tillfällen fått veta att lägenheter i nya projekt blivit färre - eftersom uppförandet av alla parkeringsplatser gjort den ekonomiska kalkylen ohållbar. Enligt markkontoret i Stockholm kostar en garageplats under hus mellan 200 000 och 400 000 att bygga.

Kravet på parkeringsplatser förvärrar således bostadsbristen och trissar upp bostadspriserna.

I vissa fall har normen gått att förhandla ner, men det kräver engagemang och stor kunskap om byråkratins korridorer från byggherren - knappast ett faktum som uppmuntrar nya små aktörer som vill slå sig in på marknaden. Och förhandlingsgmånen har varit måttlig. I jagvillhabostad.nu:s projekt för att bygga bostäder för unga i Råcksta sattes parkeringstalet - efter mycket trugande och kohandel - till 0,65. Detta trots att det bland målgruppen - unga vuxna - inte ens är hälften som har körkort och att det det enligt resvaneundersökningen Riks-RVU bara är 38% av alla ungdomshushåll som disponerar bil.

Att ett krav på parkeringsplatser driver på utglesningen gör förstås inte problemet mindre. Vi i YIMBY tycker att bilen ska vara ett val - inte ett tvång.

Det är därför oerhört glädjande att Stockholms stad nu vänder i frågan:

“ - När staden växer ska vi inte kräva parkeringar som inte behövs, många fler åker nu kollektivt

Stadsbyggnadsborgarråd Kristina Alvendal (m) ”
Det är glädjande att detta nu ändras, men faktum är att det aldrig har varit några 100% av hushållen som äger en bil i de flesta delarna av Stockholm. Bilinnehavet i Stockholms innerstad har t.ex. stått ganska oförändrat på 0,46 i flera år. Trots detta har det krävts mer än dubbelt så många parkeringsplatser i nybyggen.

Hur normen kommer att se ut framöver är än så länge oklart - enligt Kristina Alvendal ska normen anpassas efter situation. Centrala lägenheter får således en lägre norm än villor långt ut.

Det är bra att normen nu i någon mån verklighetsanpassas. Men samtidigt frågar vi i YIMBY - varför ens ha en norm? Varför ha ett krav på antal parkeringar, när vi inte har något krav på att det ska vara nära till kollektivtrafik? Varför ha just en p-norm men ingen lokal-norm, service-norm, skol-norm eller nära-till-mataffären-norm?

P-normen är en kvarleva från den modernistiska stadsplaneringen. När Stockholm nu - enligt politiska direktiv - ska gå mot att bli en promenadstad, är det inte dags att avskaffa parkeringsnormen?

Det påstås ibland (av arkitekter?) att uppfattningen av vad som är vackert är knuten till personligheten, att vi har olika uppfattning om vad som är fult eller vackert.
Jag vill i denna artikel visa att den uppfattningen inte har stöd i forskningen.
 



I YIMBY:s forum finns under Arkitektur den 4 juli 2010 ett inlägg av Tore Kullgren under rubriken "Vackra och fula fasader, en fråga om detaljerade eller kala ytor?"
Här framför Tore att detaljer på byggnader gör att de upplevs som vackra. Herbert, Tingesten tillfogar att man empiriskt kan konstatera ett större intresse för detaljerade byggnader genom att mäta hur lång tid blicken stannar vid foton av byggnader i olika stil.

Det finns några nyligen publicerade doktorsavhandlingar som ger vid handen att majoriteten av människor har samma subjektiva uppfattning av vad som är vackert, men även ett examensarbete om det jag skulle definiera som objektiv skönhet.
 

Det sistnämnda är en kandidatuppsats från 2005 av Cecilia Svensson och Linda Johansson på Blekinge tekniska högskola: "Den fysiska vårdmiljöns inverkan på patienters hälsa under sjukhusvistelse". Författarna har gått igenom ett antal undersökningar i ämnet och konstaterar att patienter på sjukhus tillfrisknar snabbare om miljön runt dem bl.a. innehåller detaljer med färger och former (som vi kallar vackra). I En studie av två grupper patienter hade den ena gruppen utsikt mot en tegelmur och den andra mot en park med vackra träd och buskar. Det visade sig att gruppen med utsikt mot parken behövde mindre smärtstillande och fick också mindre postoperativa komplikationer som huvudvärk, illamående och yrsel. (Wikström, Estetik och omvårdnad 2003).

Det gick också att konstatera att ljus, omväxlande färger och kontraster mellan dessa bidrog till ett snabbare tillfrisknande. Det handlar här om arkitektur, inventarier och konstverk på avdelningen. En ytterligare positiv faktor var också om patienten själv kunde påverka vilken konst som fanns i rummet. Tillfrisknandet var således objektivt mätbart. På förfrågan uppgav patienterna att de upplevde en sådan miljö som omvårdande och återspeglade personalens större omsorg om sina patienter. En trist miljö uppfattades som om sjukhuset struntade i patienterna.

Hur människor uppfattar skönhet subjektivt behandlas i ett antal doktorsavhandlingar inom ramprojektet "Den mänskliga staden" som drevs av professor Johan Rådberg i LTH från början av 2000-talet.  I en doktorsavhandling av Lena Steffner 2009: "Värdering av stadsmiljöer – en metodstudie i att mäta upplevelse" konstaterar hon att det faktiskt går att få reda på om stadsmiljöer är bra eller dåliga. I en av henne upprättad frågemodell har människor fått gradera hur de känner sig i olika stadsmiljöer, glada, upplivade, trygga, uttråkade et.c. Hon konstaterar att bl.a. en enkel, repetitiv och utarmad arkitektur gör människor oroliga, missmodiga, irriterade etc.

Andra avhandlingar är "Stadsrumsanalys" av Thomas Nylund och "Bilden av småstaden" av Catharina Sternudd. I den sistnämnda studien visas att Karlshamnsborna uppskattar den traditionella och småskaliga bebyggelsen som finns i en småstad. Modernistiska hus från 1960 – och 70-talen anses genomgående vara fula, klumpiga och dystra. Författaren finner vidare att många andra studier visar att Karlshamnsborna knappast är unika. Människor världen över uppskattar varierad småskalig arkitektur med färger, naturmaterial, grönska och ett formspråk med anknytning till äldre tiders bebyggelse.

De här undersökningarna ger uppenbart ett klart besked: färg-, variations- och detaljrik arkitektur är god arkitektur = vacker arkitektur som påverkar människor både fysiskt och psykiskt och dessutom kan bidra till en bättre hälsa. Man skulle också kunna påstå att dålig arkitektur som Stockholms stadsbyggnadsnämnd och kontor delvis är ansvariga för inte ger uttryck för kommunens omsorg för sina medborgare. Byggnadskulturen i en stad är vidare en konstform som kan upplevas av alla människor – inte bara av dem som har råd att köpa upplevelser. Vacker arkitektur betraktas också som en investering, den drar till sig turister som konsumerar och i slutänden ger skatteintäkter för staden. Att bygga billigt för stunden kan visa sig vara dyrt i ett längre perspektiv.

Varför byggs så få vackra hus?

I sin avhandling konstaterar Catharina Sternudd att det finns en klyfta mellan arkitekternas smak och allmänheten. Arkitekterna får lära sig att det bara är experter som vet vad som är bra arkitektur. Man misstänkliggör människors synpunkter och tränas sällan i att rita hus i dialog med de framtida brukarna. (Man skulle kunna säga att vi f.n. lever i en arkitektonisk diktatur, min anm.)

Catharina Sternudd konstaterar att mycket av detta beror på lärarna som växte upp under modernismens protest mot den dekorerade arkitekturen före 1925. Den mångfald som syns hos studenterna vid antagningen slätas ut och förbyts i en homogenitet under utbildningen. På bloggen Betongelit klagar arkitekturstuderanden Jenny Åkesson (10 sep 2007) över att ingen utbildning ges i klassisk arkitektur. Peter Sörenssen och Khadidja Ouis framför på var sina bloggar och i tidningen anti tanken att arkitekterna inte fått kunskap att rita byggnader med detaljer. En tanke som också slagit mig sedan några år tillbaka.

Att rita enkla hus kräver ingen större kunskap. Peter Sörensen jämför med en salladskock; Vem som helst kan skära grönsaker i bitar och lägga varje sort på var sitt fat. Men att blanda ingredienserna i de proportioner som både ser och smakar bra kräver åtskilligt större kunskaper. Jag har tittat på industridesignen. Den utvecklas hela tiden och duktiga formgivare skapar nya former pga  konkurrensen. Jag kan med bedrövelse konstatera att arkitekturen i Stockholm med viss modifiering står kvar på 70-talets nivå. Jag besökte Huskvarnas industrimuseum i Huskvarna häromåret. Det slog mig hur mikrovågsugnar och diskmaskiner från 60-talet var skrämmande lika de byggnader som skapas idag. Arkitekturutbildningen i Sverige verkar ligga 40-50 år efter sin tid.

Jag reser ganska mycket och upptäckte redan för flera år sedan att arkitekturen på t.ex. Kanarieöarna, i Österrike och Polen ligger långt före Stockholm. Det gemensamma i den arkitekturen är att man bygger vidare på de lokala byggnadstraditionerna och tillfogar moderna element och detaljer som uppkommer ur den tekniska byggmaterialutvecklingen. I Stockholm (och Sverige) gick utvecklingen på några år så att man sopade bort all tradition på några år på 30-talet
 


Det finns många bilder att ösa ur men jag tar bara detta exempel på nybyggnad med ägarlägenheter i Zakopane (Polen). Av tradition i Zakopane bygger man husen med ganska spetsiga tak samt lägger en utskjutande takdel i underdelen av gavelspetsarna. Lägg märke till stenvalvsgalleriet i bottenplanet.

Jag talade i juni med Katrin Berkefeldt som är planchef för nya Lindgården på Stadsbyggnadskontoret och bad henne förklara varför arkitekturen i Stockholm var så enahanda. När tunnelbanan byggdes anlitades konstnärer för att utforma miljöerna med ett unikt resultat. Varför har det konceptet inte tagits upp till husfasaderna? Jag redogör mycket kort för svaren.
Hon uppgav att utformningen till stor del styrs av byggföretagen som inte vill ha för mycket detaljer därför att det blir dyrt att bygga och underhålla. Arkitekterna hade också ett ansvar. Byggnadskulturbidrag finns inte. Bara för underhåll gamla fastigheter. Byggnadsnämnden har inget intresse av hur det ser ut i andra länder eller kommuner, och man är ganska nöjd med det som hittills byggts i Stockholm.

Planarkitekt Victor Hoas Ströman uppger att man inte vill göra kopior av gamla hus, för det blir inte bra. Han svarar egentligen inte på när jag säger att det inte handlar om att göra kopior utan om att utforma byggnaderna med färg och detaljer där bara fantasin sätter gränserna.

Jag kom fram till att det saknas riktigt engagemang i byggnadsnämnden för arkitekturen i Stockholm och därför får arkitekter och byggbolag bestämma gestaltningen..

Förslag till kommunen

Hur som helst har jag lämnat följande förslag till stadsbyggnadsnämnden.

1. Att man bestämmer att det politiska och byggnadstekniska inflytandet på byggnadsprojekt (utöver markplaneringen) ökar vad avser fasadutformningen.

2. Att kommunen kontaktar ägare av de värsta exemplen av  tråkig 60- och 70-tals bebyggelse i centrala lägen för att förmå dem att bygga om fastighetsfasaderna, ev med stöd av ett utformat kulturbidrag,

3. Att staden tar kontakt med formgivare och konstnärer, (och gatuklottrare) som tillfrågas om de vill inkomma med förslag på fasadutformning på nybyggnation. (Jmf tunnelbanan

4. Att staden ställer ut och lägger ut bidragen på Internet där medborgarna kan rösta. Eller att annan lösning görs t.ex. genom att enkäter görs av ett blandat urval av Stockholms befolkning. Se Lena Steffners avhandling.

5. För den ökade kostnaden för fasaderna kan i förekommande fall utgå ett byggnadskulturbidrag.

6. Att staden undersöker vad den långsiktiga vinsten kan bli av intressantare och konstnärligare utformning av husfasader och jämför med investeringskostnaden. Faktorer att ta hänsyn till kan vara ökad attraktivitet på byggnaderna= högre värde, bättre hälsa hos de boende och ökade intäkter från besökare.

Förslag

Som en illustration på vad jag framfört i denna artikel har jag till byggnadsnämnden inlämnat ett förslag på ombyggnad av kulturhuset vid Sergelstorg. Byggnaden saknar detaljer och är enligt min mening fantasilös och tråkig och behöver bli lite gladare. Utförandet kan ske i puts och klinker på bas av betong eller tegel.

Pga byggnadens längd är den uppdelad i två bilder.

 
Östra delen...

 
...och västra


Samt översikt
 

Som en del i utvecklingen av Värtahamnen har nu CF Møller / Berg Arkitekter och Stockholms hamnar presenterat planerna för en ny färjeterminal.



 En viktig poäng, enligt pressmeddelandet, är att den nya terminalen ska integrera hamnen med den omgivande stadsmiljön.

Taket blir en öppen miljö med grönska som allmänheten kommer att ha tillgång till. Blir detta Stockholms svar på Oslos:s operahus?

 
 
 
 
 
 
 
Vi på YIMBY kan konstatera att byggnaden får en egen profil och arkitektur och även om det är svårt att bilda sig en uppfattning i detta tidiga skede så ser det ganska positivt ut.

Och när vi är på ämnet byggnader och transport, vågar vi hoppas på att Stockholms stad tar sig i kragen och också åtgärdar den fega utformningen av Citybanans entré så den får bli lite kaxigare än det aktuella förslaget?


Klockorna stannar.

Tore Kullgren, styrelseledamot i YIMBY, skriver om nejsägandekulturen och bostads- och stadsbristen på Newsmill.
“ Bostadsbristen i Stockholm förvärras av inflytelserika nejsägare i innerstaden och högstatusförorter. De säger "Bygg, men inte där jag bor", på engelska "Not In My Backyard", förkortat NIMBY. De är betydligt färre än alla hundratusentals nyinflyttade, ungdomar och andra marginaliserade bostadssökare men dominerar ändå debatten. ”
Läs hela artikeln på Newsmill.

Se hela bostadsbattle 2010 här på yimby.se:

YIMBY sänder ikväll live från bostadsbattle 2010 med start klockan 18:00

I kväll är det dags för en valdebatt om bostadsfrågan, ordnad av HSB, på Sveavägen 77 (lokal Polstjärnan). På scen sitter Göran Cars (moderator för samtalet), Håkan Falk (vd HSB Bostad), Kristina Alvendal (m), Carin Jämtin (s), Vanda Kehr (jagvillhabostad.nu), Gustav Svärd (YIMBY) samt Julia Proos (HSB:s bosparare).

De tre teman som kommer tas upp är hur unga bor i Stockholm idag, olaglig andrahandsuthyrning & hur unga ser på sitt framtida boende. Evanemanget börjar vid 18:00 (tilltugg serveras redan 17:30) och debatten planeras avslutas 19:30.  Utanför hörsalen kommer bidragen från jagvillhabostad.nu & Sveriges Arkitekters tävling "Hemuppgiften" ställas ut.

Det finns ett begränsat antal platser, så passa på att anmäla dig nu och sprid till dina vänner med hjälp av facebook-eventet. Finns det frågor du skulle vilja tas upp? Passa på att skriva här så kan jag (Gustav) försöka ta med några av era idéer.

Vi kommer också att livestreama debatten här på yimby.se.

I dag invigdes som bekant Spårväg City, den nya innerstadsspårvägen i Stockholm.
YIMBY var förstås på plats och bevakade invigningen och sände också delar av invigningen samt vår provåkning med den nya linjen live på yimby.se.
(Se klipp här, här, här, här, här och här).

 Underhållning

 Spänningen stiger

Många ville se och åka den nya spårvagnen

[albumlink]442 (Guid should contain 32 digits with 4 dashes (xxxxxxxx-xxxx-xxxx-xxxx-xxxxxxxxxxxx).)-->  Invigningstal

 Skynket faller och vagnen premiärvisas.

 Så här glad är man om man har en premiäråksbiljett!

 Vakterna hade fullt sjå med att hindra folk från att klättra över stängslet för att komma med första vagnen

 
 
 
 Den första vagnen åker iväg. (Se video här)

 
 Många nyfikna fotograferade.

 YIMBY:s livestreaming-utrustning. En stativmonterad mobiltelefon.

 Kön för att få åka med var lång.

 
 
 
 
 

 

I dag lördag den 21 augusti invigs spårväg city.

Invigningen börjar klockan 10:00 vid Sergels Torg och 12:00 invigningstalas det. Från klockan 13:00 finns det möjlighet att provåka den nya linjen.
Hela invigningsprogrammet finns att läsa på SL:s hemsida.

YIMBY är naturligtvis på plats och om tekniken är med oss kommer vi att livesända delar av invigningen här via yimby.se under dagen.
 

Informationsskylt vid spårvagnshållplatsen vid Nybroplan

I dag lördag den 21 augusti är en historisk dag. Då invigs spårväg city.

För första gången sedan spårvägsnätet i Stockholms innerstad lades ned 1967 kommer det att bedrivas ordinarie reguljärtrafik med modern spårvagn i innerstaden.

Invigningen börjar klockan 10:00 vid Sergels Torg och 12:00 invigningstalas det. Från klockan 13:00 finns det möjlighet att provåka den nya linjen.
Hela invigningsprogrammet finns att läsa på SL:s hemsida.

YIMBY kommer naturligtvis att vara på plats och om tekniken är med oss kommer vi också att livesända delar av invigningen via yimby.se
 

Tisdag den 24:e augusti är det dags för en valdebatt om bostadsfrågan, ordnad av HSB, på Sveavägen 77 (lokal Polstjärnan). På scen sitter Göran Cars (moderator för samtalet), Håkan Falk (vd HSB Bostad), Kristina Alvendal (m), Carin Jämtin (s), Vanda Kehr (jagvillhabostad.nu), Gustav Svärd (YIMBY) samt Julia Proos (HSB:s bosparare).

De tre teman som kommer tas upp är hur unga bor i Stockholm idag, olaglig andrahandsuthyrning & hur unga ser på sitt framtida boende. Evanemanget börjar vid 18:00 (tilltugg serveras redan 17:30) och debatten planeras avslutas 19:30.  Utanför hörsalen kommer bidragen från jagvillhabostad.nu & Sveriges Arkitekters tävling "Hemuppgiften" ställas ut.

Det finns ett begränsat antal platser, så passa på att anmäla dig nu och sprid till dina vänner med hjälp av facebook-eventet. Finns det frågor du skulle vilja tas upp? Passa på att skriva här så kan jag (Gustav) försöka ta med några av era idéer.

Dyrt

Som framgår av vårt program vill YIMBY ha en tät stad. I programmet läggs det inte fram några skäl - vi förlitar oss på att folk ska tycka att det är attraktivt för dem. Och i ett historiskt skede då det har rått närmast diktatoriskt påbud om modernistisk utglesning kanske det har haft tillräcklig appell. Vi har helt enkelt bett att få något vi gillar, och lovat att betala för det.

Men det tycks mig nu som detta inte är nog. Utglesning är dyrt, så dyrt att det fördärvar ekonomin för oss alla. Det är skäl nog att utglesningsparadigmet borde förvisas till historiens skräphög - för oss alla.

Stadens syfte är arbetsdelning. Adam Smith var inte först med att inse arbetsdelningens fundamentala roll för den ekonomiska utvecklingen, den saken var italienarna klara över åtminstone på 1500-talet, eller kanske ännu tidigare. Mer saker kan tillverkas billigare om man delar på uppgifterna - men om man delar på uppgifterna måste man ändå ha nära till varandra för att kunna hjälpa till med samma produkter. Därför sluter vi oss samman i städer.

Ju mer komplicerade ekonomiska uppgifter desto mer folk behövs. Inte bara i varje företag för sig, utan också i form av samarbetande företag, institutioner och verksamheter i omfattande nätverk. Desto större blir alltså städerna. Och ju lättare vi har att komma åt varandra desto billigare blir det. Vi slipper tidsförluster, vi slipper kostnader för infrastruktur. Om vi kan möta varandra till fots kostar infrastrukturen ingenting.

Därför var också förfossilålderns städer täta. Ekonomin krävde det. Ett övermått av transporter skulle ha gjort städerna ekonomiskt ohållbara.

Med nittonhundratalets fossilrea trodde man att den här logiken inte längre gällde - man trodde att avstånd helt plötsligt blev gratis. Det var därför städerna helt okontrollerat började spridas ut från ungefär 1900.

Men gratis blev det förstås inte. Jag har påpekat i flera diskussionstrådar hur Göteborgs stadsbyggnadskontor, som räknade på saken 1978, kom fram till att en bostad i periferin blev dubbelt så dyr som en bostad i centrum om man räknade in den nödvändiga infrastrukturen (Göteborgs stadsbyggnadskontor: Byggnadsekonomisk utredning, citerad i Staden och ekonomin, Stadsförnyelseskommittén 1980). Det gällde förstås inte bara bostäder, det gällde allt byggande.

Det är alltså dubbelt så dyrt med gles stad som med tät stad om man räknar med investeringskostnaderna. Detta betalas av oss alla. Och eftersom infrastrukturen betalas av stat och kommun betalas det främst i form av skatter. Dessa skatter lägger rimligen en extrakostnad på den produktion som äger rum i staden och gör dess produkter dyrare.

Därtill kommer kostnader för själva transporterna, i form av tid och energi.

Energin har som framhållits varit billig under 1900-talet, men det mesta tyder på att priset kommer att gå upp. Peak oil, eller oljekrönet, innebär inte att oljan tar slut. Det innebär faktiskt att hälften finns kvar. Men eftersom det är den mer svåråtkomliga hälften innebär det att den blir svårare och dyrare att komma åt. Oavsett om oljekrönet redan har inträffat (som pessimisterna säger) eller inte kommer förrän 2030 (som optimisterna tror) kan vi räkna med att oljan blir allt dyrare. Och eftersom olja inkl naturgas står för 70% av energianvändningen i världen kan vi räkna med att all energi blir dyrare. För som Pentagon säger drivs också kostnaderna för att investera i alternativ upp av den dyrare oljan.

Vilket lägger ytterligare extraskatt på avstånd.

Frågan är om vi vill betala för det. Våra personliga transportkostnader kommer vi säkert att försöka kapa genom att flytta till centralare lägen - och om inte fler sådana byggs kommer priset att gå upp radikalt på grund av den ökade efterfrågan.

Men frågan är vad vi gör med kostnaderna för infrastrukturen. Cederschiöldpaketet räknade med att det behöver investeras över hundra miljarder i infrastruktur i Stockholm de närmaste åren; det skulle naturligtvis ha blivit mycket billigare med en kompaktare stad. Och sen ska infrastrukturen underhållas. När staden var tät gick till exempel kollektivtrafiken med vinst, idag måste den subventioneras med 50%. Vilket tyder på att den är minst 50% för dyr.

Frågan som vi kanske måste ställa oss är om vi över huvud taget har råd med gles stad. Personligen misstänker jag att den är en vit elefant som tynger ner oss ekonomiskt och som vi måste göra oss av med, ju förr desto bättre.

Säg att vi klarar det på 50 år.

 Text: Johannes Lilleberg
Foto: Anders Gardebring

Vårt kulturhus har fått en ny bottenvåning och huvudentré för 40 miljoner kronor. Resultatet är en mer öppen, ljusare och socialare entre men också mer kommers.

På plattan är några av trekanterna täckta med oranga och gröna mattor. Utanför ingången till Peter Celsings kulturhus finns en extra stor matta som markerar ingången. "Inte riktigt färdiga ...men vi har öppet ändå" står det innanför entrén. "Caféet är inte färdigpyntat och några lampor ska installeras i exempelvis bibliotekets hyllor" säger de i informationsdisken mitt i hallen.

 
 
 Det första jag slogs av på den nya bottenvåningen var den öppna transparanta planlösningen. Det finns inga väggar mellan caféet, biblioteket, scenen och affärerna. Man ser vad som händer i hela bottenvåningen. Mellan plattan och kulturhuset finns den stora glasfasaden som raderar ut gränsen mellan inne och ute och gör hallen ännu mer öppen. Till och med den nya unisextoaletten är öppen genom ett panoramafönster. Men man kan bara se de som tvättar händerna och stylar sig framför spegeln. Dörrarna till toalettstolarna är som tur är fortfarande ogenomskinliga.

 Den öppna lösningen verkar ge olika effekter. Alla som sitter i Caféet väljer stolarna längst in mot väggen. Men i biblioteket skapar bokhyllorna olika rum vilket får besökarna att sprida ut sig över en större yta. För de som vill sitta ned finns många olika sorters sittplatser att välja mellan. En del lämpar sig för att sitta. Andra lämpar sig för att ligga. En del är höga, andra är låga.

 Böckerna står lagom stökigt i hyllorna som de ska. Då vågar man ta en bok. I biblioteket småpratar man och det är ont om studiobord. Platsen lämpar sig därför snarare för spontanläsning än att plugga med många böcker och anteckningsblock. Avdelningen för konst, mode, design, arkitektur och foto har fått en särställning och skiljer sig från resten av bottenvåningen. Rummet är nedsänkt, har avrundade hörn och orange heltäckningsmatta. Nära Biblioteket finns rum för barnvagnar (givetvis öppen planlösning) och en läsescen.

 
 Stadsmissionen flyttar in under hösten. Men på bottenvåningen finns också kommers. En bokaffär har flyttat in. I andra ändan av våningen finns en restaurang, en telekomaffär och en designaffär.

Den nya bottenvåningen är mer social och ljusare än den gamla. Så det är ett lyft. Här kan man hänga själv eller småprata med andra. Personligen tycker jag våningen har för få intressanta detaljer och få överraskningar. Designen och känslan på våningen är lagom men inte mer. Detta är kulturhuset i Sveriges mest centrala och kanske mest representativa plats och kraven är höga. Jag ger den medelbetyget 3 av 5.

 Vilket betyg ger du?

Betyg: 3 (av 5)
Arkitekt: Pär Ahrbom

 
 
 
 
 
 
 

“ We tend to think that downtowns should be dynamic and we expect that. But we seem to have an expectation that the suburbs should forever remain frozen in whatever adolescent form they were first given birth to. It's time to let them grow up.

-Ellen Dunham-Jones ”

Följande replik har skickats till Dagens Nyheter. Då inget intresse visats från DN att låta båda sidor komma till tals så publicerar vi istället repliken här samt på Newsmill, Second Opinion och Teknikdebatt.
Välkommen till...

På DN Debatt den 25 juli skriver Richard Murray och Märta Angert Lilliestråle om att nationalstadsparken är hotad. Vän av ordning kan lätt bli oroad, för nationalstadsparken är onekligen en fantastisk tillgång för Stockholmarna.

Men hur står det då egentligen till? Är parken hotad? Nej, friluftsälskare, glada cyklister och andra kan vara väl förvissade om att så inte är fallet.

Nationalstadsparken är skyddad i lag. Skribenterna väljer således att få sin sak provad i domstol. Men det finns föga stöd för påståendet om att parken skulle vara hotad. Istället verkar debattinlägget och överklagandet handla om ett sista försök att cementera den absurda defacto-praxis som har rådit sedan parkens införande - att inget får byggas i dess närhet.

De flesta projekt som förbundet för ekoparkens representanter kritiserar handlar om bebyggelse utanför parkens gräns, och i några få fall handlar det om bebyggelse på platser inom parken där lagen ger stöd för sådan.


...vår vackra...

Skribenterna menar att nya byggprojekt inpå parkens gräns håller på att , hemska tanke, förvandla delar av nationalstadsparken till stadspark. Istället för dagens av trafikleder, nedgångna industriområden och oländig slymark omgivna park "riskerar" vi alltså att få en riktig stadspark, dit Stockholmarna enkelt kan ta sig för att njuta av naturen.

Denna något märkliga syn på parken sätter fingret på ett allvarligt problem som staden nu äntligen har börjat jobba med att lösa. Nämligen att parken, som Murray och Lilliestråle själva skriver, "gränsar till ett antal stora vägar och järnvägar, som skapar buller och utgör barriärer för både människor, djur och växter".

Vi i YIMBY delar skribenternas syn på att detta är ett problem. Därför är det utmärkt att gränsen mellan stad och park förtydligas och att brusande trafik kapslas in, så som nu ska ske inom Norra Stations- och Norra Djurgårdsstadsprojekten. Men det här tycker skribenterna är ett stort problem. De menar, håll i er nu, att ny bebyggelse innebär "att [parken] successivt skärmas av från omgivande landskap". Att koppla samman parken med staden, och alltså göra den tillgänglig för stockholmarna, ses som en avskärmning. Att bygga bort dagens trafikleder och halvöde industriområden, det är i Murrays och Lillestråles tvärtomvärld att skapa barriärer.

Varför en stad skulle vara en barriär är svårt att se. En levande stadsdel med människor, fungerande kollektivtrafik och målpunkter för kultur och handel kommer naturligvis tillgängliggöra parken på ett tidigare aldrig skådat sätt. En fantastisk möjlighet öppnar sig! Det finns få sätt som är effektivare för att skydda en park än att ge människor tillgång till den.

Men kanske är det någonstans här som skon klämmer? Att parken faktiskt används verkar vara en känslig fråga. När två tillfälliga fotbollsplaner anlades på Gärdets stora gräsmatta under ombyggnaden av Östermalms IP blev förbundet för ekoparkens ordförande "överraskad och förbannad". I samband med en musikfestival inom parken år 2008 uttryckte sig Murray med all önskvärd tydlighet: 
- "Ger sig folk upp i skogarna finns det mycket som kan gå förlorat".

Naturligtvis ska vi vara rädda om parken. Men vi får inte glömma att den framförallt finns där för oss Stockholmare. Bara 1,3% av Sveriges yta utgörs av tätorer. Djuren och växterna bryr sig inte om hur nära det är till t-centralen.


...nationalstadspark!

Vi tycker, liksom skribenterna, att nationalstadsparken har många fantastiska rekreationsvärden. Flera slott, Ulriksdals Slottspark, Lill-Jansskogen, museer, Gröna Lund och så mycket mer. Men inget av detta är hotad av de projekt som nu planeras. Det är dock något märkligt att Gröna lund tas upp som något positivt i artikeln. Richard Murray tyckte i en debattartikel i DN så sent som i mars i år att Gröna lund kunde flytta till Kungens kurva eller "ett större industriområde". Det är alltså okej med det som redan finns. Men inget får förändras, inget får tillkomma, inte ens utanför parken. Det kokar snabbt ner till det gamla vanliga - Inte på min bakgård.
 
Det kanske mest sorgliga i den här debatten är dock den falska omsorgen om naturen. Debattörer som inte vill bygga på Hjorthagens förorenade gasverkstomt säger sig vilja skydda naturen. Men i själva verket orsakar alternativet en stor skada. En riktig miljövän måste kunna lyfta blicken och se helheten. Att inte utnyttja bra centrala lägen, som kraftigt förorenade gasverkstomter i Hjorthagen eller väg- spår- och parkeringsområden i Norra Station innebär att befolkningsökningens tillkommande bostäder och arbetsplatser måste byggas längre ut i regionen, på vad som idag är ostörd natur. Då blir avstånden och transporterna längre, koldioxidutsläppen större och stadsutglesningen tillåts oförhindrat forsätta.

Allt för att man en meter in i parken ska kunna tro att man är i vildmarken.

Vi i YIMBY vill bygga en tät, kollektivtrafikvänlig och miljövänlig stad där alla har nära till det gröna. Det kan vi omöjligen göra om områden utanför parken inte får bebyggas.

Central Park - en av världens mest populära parker.

Johannes Scherman skriver om turerna kring en ny arena för Djurgården fotboll.

Förslag till nya arena

Djurgården Fotboll har under de senaste fyra åren arbetat för en ny arena. Detta efter att Stockholms stad gett ett vallöfte inför valet 2006 att hjälpa till med mark för nya arenor till Djurgården och Hammarby. Hammarby har nått en lösning i och med Stockholmsarenan, medan Djurgården haft det svårare att nå en tillfredsställande lösning. De främsta förslagen har gällt en arena på antingen Östermalms IP, Storängsbotten samt nuvarande spelplatsen Stockholms Stadion. Blickarna har åter vänts mot Östermalms IP, och ett nytt arenaförslag presenterades 14 juli av Djurgården Fotboll.

Turerna har varit många i frågan om arenabyggen sedan valet 2006. Den borgliga alliansen gick till val med löftet att två arenor skulle uppföras, en för Djurgårdens IF och en för Hammarby IF.  Mark skulle finansieras av kommunen medan klubbarna hade i uppdrag att finansiera bygge och drift.

Djurgården Fotboll riktade tidigt in sig på Östermalms IP som ligger hundratalet meter från nuvarande spelplatsen Stockholms Stadion. Det initiala förslaget gjorde dock för stort intrång i den nuvarande miljön, vilket gjorde att Kungliga Djurgårdens Förvaltning (KDF) bestämt sade nej till ett bygge.

Redan innan valet 2006 hade det Socialdemokratiska finansborgarrådet Annika Billström kommit med förslaget om en arena för 50 000 åskådare intill Globen. Detta förslag har vidareutvecklades under alliansens styre till Stockholmsarenan som ska rymma 30 000. Kommunen ska finansiera bygget genom markförsäljning samt löpande hyreskostnader med visionen att göra arenan skatteneutral. Anschutz Entertainment Group kommer driva arenan genom Stockholm Globe Arenas. Det är också det alternativ Hammarby valt att rikta in sig på.
Djurgården riktade blickarna mot Storängsbotten men även detta förslag fick nej av KDF som hänvisade till att arenan skulle bli för dominant i området, samt att ”värdefulla siktlinjer” skulle störas. 

Med anledning av detta kom dåvarande finansborgarrådet Kristian Axén Olin med förslaget att Djurgården och Hammarby skulle dela arena, vilket Djurgården tackade nej till. Stockholms Stad lade i mars 2008 fram förslag på fem platser för en Djurgårdsarena. Fyra av dessa fem låg utanför klubbens närområde, och det enda som låg geografiskt rätt var blockerat av fleråriga saneringar. Därmed tackade Djurgården nej även till dessa. Djurgården och Staden genomförde senare samma år utredningar huruvida Stockholms Stadion kunde byggas om till en elitarena. Sommaren 2009 beslöt Stockholms Stad och Djurgården att avsluta arbetet med Stadion. Detta då en ombyggnad fortfarande inte skulle vara tillräcklig för att uppfylla arenakraven.

Den andra september samma år gick Staden och Djurgården ut med ett pressmeddelande om att åter ta upp Östermalms IP. Djurgården tog tillsammans med Tema Arkitekter fram kalkyler för den nya arenan som Staden och Revisorfirman PWC granskade i april 2010. Samma månad fick Djurgården meddelandet från det kungliga rådet att rådet inte motsätter sig fortsatt arbete för en ny arena på platsen.

Djurgården gavs i uppdrag att fortsätta utveckla kalkylen medan staden ser över juridiken kring en ny arena på platsen. Den 14 juli gick Djurgården ut med sin vision om Östermalms IP med omnejd.  Elitfotbollen flyttar in på Östermalms IP, men även i fortsättningen skall arenan användas till ungdomsverksamhet. Arenan är nedgrävd för att tillgodose KDF:s krav och har en miljöprofil som bland annat innehåller sedumtak. Djurgårdens vision för det kringliggande området innehåller även konstgräsplaner på Storängsbotten med tillhörande kansli för Djurgården Ungdomsfotboll samt lokaler för KDF. Till visionen räknas även de redan beslutade fotbollsplanerna på Hjorthagens IP.

Fler fotbollsplaner i området skulle i sin tur innebära att ungdomsfotbollen gynnas. Uppfylls visionen kommer Norra Djurgårdsstaden få sport- och rekreationsmöjligheter som förbisågs i och med bygget av Hammarby Sjöstad.

Djurgårdens nuvarande arena, Stockholms Stadion, stod klar 1912. För nästan 100 år sedan med andra ord. Det är det på tiden att stadens fotbollsklubbar får möjlighet att bygga ändamålsenliga arenor för att fortsätta konkurrera på elitnivå.

(DN, SvD, DN, DN, DN)
 

Arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius byggde de funktionalistiska "skokartongerna" i LM-staden. Husen är nästan identiska. Även de självbyggda småhusen i området är standardiserade och Ericssons gamla industrier i vitt och grått är brutala. Men mitt bland all denna monotoni (eller enhetlighet som förespråkarna kallar det) finns förskolan Tellus som bryter helt mot områdets traditioner. Och det är det som är så bra!

Kreativitet betyder variation. Kreativa personer har förmågan att hitta på saker. Finna nya vägar när det behövs, och ibland när det inte behövs. Många vill ha variation i städerna. Man vill ge arkitekterna spelrum att hitta på något nytt. Motsatsen till kreativitet är upprepning. Kreativitetens motståndare vill att nya hus ska vara standardiserade upprepningar av de gamla. Jag kallar det för monotoni. Men eftersom att ordet har en dålig klang så brukar man istället säga enhetlighet. Det kan handla om att alla hus ska vara lika höga, byggas i samma material och färg som de äldre husen i området.


Förskolan Tellus i Telefonplan.

Vasakronan och Tham Videgård bestämde sig för att bygga något annorlunda. Restultatet blev ett hus som inte liknar våra andra standardiserade förskolebyggnader. Uppifrån sett ser huset ut som en njure. Byggnaden har inga kantiga hörn. Den halvstängda entregården utgör en samlingsplats för barnen och föräldrarna innan de går in i huset. Fasaden består av gulmålad stående lockpanel i trä som överlappar varandra. Panelen täcker delvis över en del av fönstren vilket filtrerar direkt soljus och framhäver husets böjda form. Fasadens varma färg passar förvånansvärt bra som bakgrund till de gröna bladverken. Men skär sig mot de brutala industrihusen. De olika rummen har olika färgteman. Under mörka kvällar när lamporna lyser upp rummen så ger fönstren en portpurri av glada färger för de som passerar förbi byggnaden.

Huset har inga kantiga hörn.


Den gula fasaden fungerar som bakgrund för grönskan i skogen.

Läget mellan skogen och industriområdet är bra. Området ska byggas om till en blandstad med gångstråk kantad av service. Men förskolan inkräktar inte på de delar av området som kommer få dessa urbana kvaliteter. Snarare utvidgar den grönskan in mot området.

YIMBY brukar främst ägna sig åt de allmäna utrymmerna i staden. Men det ska ändå nämnas att huset har utvecklats i samtal med skolans personal. Bland annat är fönstren anpassade för barnens längd och varje barngrupp har egna rum för samlingar och vilostunder. Huset har  runda former för att locka barnen till fantasi och rörelse. Jag kan se att lekplatserna runt huset är väl genomtänkta. Det finns partier med mjukare mark och lekställningar för att öva upp barnens motorik. Där de mindre barnen leker finns skydd för solen.


Lekytan utanför förskolan.

I Telefonplan finns många som studerar eller arbetar med kreativa verksamheter. Däremot har området inte gett ett kreativt intryck för områdets besökare och boende. Men förskolan Tellus är ett steg mot att göra Telefonplan till ett mer kreativt livskoncept för de som vill leva där. Huset ger också det monotona Telefonplan, som enligt Stockholm stad ska vara Stockholms kreativa centrum, ett mer kreativt utseende.


Den äldre arkitekturen i området är brutal.

Förskolan Tellus är en fröjd för oss som vill ha variation och fantasi. Byggnaden avviker från sin omgivning. Det enda jag kan klaga på är avsaknaden av konstnärliga detaljer på fasaden för de som befinner sig nära huset. Stängslet runt tomten är också anskrämlig. Men att lyckas skapa något så annorluna med sådan känslighet är en bedrift i det konservativa Stockholm. Byggbolagen vill standardisera husen och nya byggprojekt som sticker ut möts av högljudda protester. Det krävs mod för att bryta mot normen. Jag vill inte vara mindre modig och ger därför byggnaden betyget 5 av 5.



Betyg: 5 (av 5)
Arkitekt: Tham Videgård Arkitekter


Vilket betyg ger du?