Miljöorganisation

- Situationen inom flyget är fullständigt ohållbar. De flesta är också på det klara med att det behövs mer järnvägsinvesteringar och framförallt att subventionerna till flyget tas bort. Eftersom flyget ökar i takt med att inkomsterna ökar måste priset på flygresor öka mycket snabbare än den ekonomiska tillväxten om trenden skall brytas. Ett enkelt första konkret förslag är att höja momsen på flyg till generell nivå, från dagens 6 % till 25 % säger Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen.

De samlade utsläppen av växthusgaser måste minska och Naturskyddsföreningen kräver att utsläppen ska vara nära noll redan 2030. En av orsakerna till den snabba ökningen är att flyget är subventionerat eftersom flygbolagen inte betalar någon skatt på bränslet. Det hindras av Chicagokonventionen som undertecknades 1944 och som innebär ett förbud mot skatter som skulle kunna innebära att ett hinder för internationella flyglinjer.

- Utsläppen från flyget är ett av de svåraste områdena att minska och vi måste uppfatta flyg som något mera exklusivt vi inte kan göra så ofta som idag, Flyget i EU borde givetvis inte få några utsläppsrätter gratis och det är inte rimligt att flyget inte betalar någon energiskatt när bilisterna gör det,  säger Sven Hunhammar, klimatchef på Naturskyddsföreningen,

För frågor kontakta:

Svante Axelsson, generalsekreterare Naturskyddsföreningen, 070-728 25 85

Sven Hunhammar, klimatchef Naturskyddsföreningen, 070-207 20 60

Louise Bjarke, presschef Naturskyddsföreningen, 070-884 77 28

- Situationen inom flyget är fullständigt ohållbar. De flesta är också på det klara med att det behövs mer järnvägsinvesteringar och framförallt att subventionerna till flyget tas bort. Eftersom flyget ökar i takt med att inkomsterna ökar måste priset på flygresor öka mycket snabbare än den ekonomiska tillväxten om trenden skall brytas. Ett enkelt första konkret förslag är att höja momsen på flyg till generell nivå, från dagens 6 % till 25 % säger Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen.

De samlade utsläppen av växthusgaser måste minska och Naturskyddsföreningen kräver att utsläppen ska vara nära noll redan 2030. En av orsakerna till den snabba ökningen är att flyget är subventionerat eftersom flygbolagen inte betalar någon skatt på bränslet. Det hindras av Chicagokonventionen som undertecknades 1944 och som innebär ett förbud mot skatter som skulle kunna innebära att ett hinder för internationella flyglinjer.

- Utsläppen från flyget är ett av de svåraste områdena att minska och vi måste uppfatta flyg som något mera exklusivt vi inte kan göra så ofta som idag, Flyget i EU borde givetvis inte få några utsläppsrätter gratis och det är inte rimligt att flyget inte betalar någon energiskatt när bilisterna gör det,  säger Sven Hunhammar, klimatchef på Naturskyddsföreningen,

För frågor kontakta:

Svante Axelsson, generalsekreterare Naturskyddsföreningen, 070-728 25 85

Sven Hunhammar, klimatchef Naturskyddsföreningen, 070-207 20 60

Louise Bjarke, presschef Naturskyddsföreningen, 070-884 77 28

Guest Commentary by Eugenie Scott, National Center for Science Education

Imagine you’re a middle-school science teacher, and you get to the section of the course where you’re to talk about climate change. You mention the “C” words, and two students walk out of the class.

Or you mention global warming and a hand shoots up.

“Mrs. Brown! My dad says global warming is a hoax!”

Or you come to school one morning and the principal wants to see you because a parent of one of your students has accused you of political bias because you taught what scientists agree about: that the Earth is getting warmer, and human actions have had an important role in this warming.

Or you pick up the newspaper and see that your state legislature is considering a bill that declares that accepted sciences like global warming (and evolution, of course) are “controversial issues” that require “alternatives” to be taught.

Incidents like these have happened in one or more states, and they are likely to continue to happen. Teachers are encountering pushback from many directions as they try to teach global warming and other climate science topics.

The importance of climate change education is, to the RealClimate community, a no-brainer. Numerous professional science organizations, from the American Chemical Society to the American Geophysical Union to the Geological Society of America have stressed the imperative of climate science being an integral part of science education.

So What’s a Teacher to Do?

Long a defender of the teaching of evolution, the National Center for Science Education has recently launched an initiative to support and defend the teaching of climate change science.

The “support” part has challenges all its own. Unlike evolution, which easily fits into biology and other life science courses, climate science spans multiple disciplines and can fall through disciplinary cracks in biology, chemistry and physics, or appear briefly in more specialized disciplines like ecology or Earth sciences. Moreover, climate science is complex and often non-intuitive, and students (and all too often teachers) stumble over misinformation and misconceptions that are hard to overcome. Many educational institutions are wrestling with how to support climate science in the K-12 curriculum.

But the “defend” part is where NCSE will make a unique contribution. Our experience over the decades helping teachers and school boards resolve the problems that have arisen over the teaching of evolution should stand us in good stead in helping them deal with this newer “controversial science”. Of course, there are many perspectives affecting the objections to climate science education, and each requires its own response.

Some of the denial is literal (It’s not happening! The science is bad!), some of it may be interpretive (it’s maybe happening but people aren’t to blame), and some of it stems more from the implications of climate change (it’s happening and maybe humans are responsible, but someone else is to blame and/or there’s nothing I can do about it). We’re going to help teachers understand where pressure against climate science education comes from, as the first step in helping them construct a response. From the evolution education controversy we learned long ago that one does not solve these problems merely by piling on more or better science: the underlying, motivating issues must be addressed. The science is essential, but not sufficient.

Climate change education should be an integral part of science education. Students should graduate from high school and certainly college with at least a basic understanding of the foundational concepts of climate science so they can understand human activities and how they are impacting climate and other aspects of the earth system.

This is no small task, and obviously NCSE as a relatively small non-profit can only do so much. We need your help.

We have been successful because we marshal allies, like scientists, teachers, parents, and other citizens, at the grassroots. NCSE’s success over recent decades in defending the teaching of evolution has been due in large measure to scientists and others who are willing to support good science education locally and at the state level. We also need scientists to provide us with their scientific expertise.

If you are a climate scientist, please give us your contact information so we can consult with you. Also, your contact information will be helpful to us if something occurs in your region or state where we need a scientist to write a letter, testify before a committee, support a teacher, or help in some other way.

Of course, an obvious way you can help is to join NCSE, but even if you don’t, your expertise will be helpful to us.

Visit our website, and contact our new Programs and Policy Director, Mark McCaffrey, who will be helping spearhead the new initiative, to let us know you support our effort. Teachers will thank you.

This month’s open thread. Current topics are focused on the laughingly bad Daily Mail article by David Rose, the fallout from the Wall Street Journal’s latest regurgitation of why no-one should ever do anything ever. And perhaps someone might want to audit some of David Whitehouse’s arithmetic and reading comprehension…

Or anything else. Within reason.

Vaccinering mot stelkramp och difteri biter inte lika bra på barn som utsätts för stora mängder perflourerade ämnen. Det visar en vetenskaplig uppsats, vars resultat publicerades i Journal of American Medical Association tidigare i veckan.

Forskaren Dr Philippe Grandjean från Harvard School of Public Health har följt över 600 barn på Färöarna, där fisk och skaldjur är en viktig del av kosten. Ett stort intag av fisk och skaldjur är en känd orsak till hög exponering av perflourerade ämnen,PFCer, men ämnesgruppen är också vanligt förekommande i en stor mängd vardagsprodukter som stöter bort smuts och fett.

Dr Philippe Grandjean studie visar att exponering för perflourerade ämnen, före och efter födseln, kan försvaga barns förmåga att tillverka antikroppar mot stelkramp och difteri senare i livet. Immunsystemet blir trögare och får svårare att bekämpa infektioner.

- Detta nya potentiella hot mot immunförsvaret bör snabbt tas upp i reglerings- och riskbedömningsprocesser för PFCer, till exempel inom EU:s kemikalieförordning Reach och i Stockholmskonventionen, säger Markus Johansson, sakkunnig miljögifter, Naturskyddsföreningen.

Perflourerade ämnen har blivit vanligt i en mängd vardagsprodukter på grund av sin smuts- och vattenavstötande effekt. De används som beläggning på papperstallrikar, i livsmedelsförpackningar, regnkläder, skor, möbler, non-stick stekpannor och mikrovågspopcornspåsar. De är också ofta mycket svårnedbrytbara och lagras i organismer, som äts av till exempel av fisk och djur, som sedan äts av människor. Vi kan sedan föra vidare ämnena till våra barn under graviditet och amning. Människan kan också ta upp PFCer direkt genom mat, dricksvatten, inandning av damm och från de behandlade produkterna. 

- Resultaten i studien är ytterligare ett bevis för hur problematisk och tveksam användningen av PFCer är, i synnerhet i konsumentnära  produkter. Förutom att människor och djur påverkas negativt, bryts de i princip inte ned i naturen. Därför kommer vi få dras med konsekvenserna av användningen av PFCer inom överskådlig tid, säger Markus Johansson.

I början av 2000-talet blev det känt att PFCer är globalt spridda och finns i mätbara halter hos både människor och djur. Fler studier, liknande den aktuella om barn från Färöarna, så kallade epidemiologiska studier, samt i djurstudier har visat att perfluorerade ämnen kan påverka immunsystemet, hormonsystemet, födelsevikten samt leda till missbildningar.

Naturskyddsföreningen arbetar för att försiktighetsprincipen ska genomsyra kemikaliepolitiken. Det vill säga att kemikalier ska tillåtas på marknaden först när tillverkare och producenter kan bevisa att användningen inte skadar människor och miljö. Idag tillåter lagstiftningen att många kemikalier kommer ut på marknaden utan tillräcklig riskbedömning. Om man vill se en hårdare reglering för samma kemikalier krävs däremot en svår och kostsam riskbedömning. Vi anser att det borde vara precis tvärt om.

Läs artikeln i Journal of American Medical Association.

Vaccinering mot stelkramp och difteri biter inte lika bra på barn som utsätts för stora mängder perflourerade ämnen. Det visar en vetenskaplig uppsats, vars resultat publicerades i Journal of American Medical Association tidigare i veckan.

Forskaren Dr Philippe Grandjean från Harvard School of Public Health har följt över 600 barn på Färöarna, där fisk och skaldjur är en viktig del av kosten. Ett stort intag av fisk och skaldjur är en känd orsak till hög exponering av perflourerade ämnen,PFCer, men ämnesgruppen är också vanligt förekommande i en stor mängd vardagsprodukter som stöter bort smuts och fett.

Dr Philippe Grandjean studie visar att exponering för perflourerade ämnen, före och efter födseln, kan försvaga barns förmåga att tillverka antikroppar mot stelkramp och difteri senare i livet. Immunsystemet blir trögare och får svårare att bekämpa infektioner.

- Detta nya potentiella hot mot immunförsvaret bör snabbt tas upp i reglerings- och riskbedömningsprocesser för PFCer, till exempel inom EU:s kemikalieförordning Reach och i Stockholmskonventionen, säger Markus Johansson, sakkunnig miljögifter, Naturskyddsföreningen.

Perflourerade ämnen har blivit vanligt i en mängd vardagsprodukter på grund av sin smuts- och vattenavstötande effekt. De används som beläggning på papperstallrikar, i livsmedelsförpackningar, regnkläder, skor, möbler, non-stick stekpannor och mikrovågspopcornspåsar. De är också ofta mycket svårnedbrytbara och lagras i organismer, som äts av till exempel av fisk och djur, som sedan äts av människor. Vi kan sedan föra vidare ämnena till våra barn under graviditet och amning. Människan kan också ta upp PFCer direkt genom mat, dricksvatten, inandning av damm och från de behandlade produkterna. 

- Resultaten i studien är ytterligare ett bevis för hur problematisk och tveksam användningen av PFCer är, i synnerhet i konsumentnära  produkter. Förutom att människor och djur påverkas negativt, bryts de i princip inte ned i naturen. Därför kommer vi få dras med konsekvenserna av användningen av PFCer inom överskådlig tid, säger Markus Johansson.

I början av 2000-talet blev det känt att PFCer är globalt spridda och finns i mätbara halter hos både människor och djur. Fler studier, liknande den aktuella om barn från Färöarna, så kallade epidemiologiska studier, samt i djurstudier har visat att perfluorerade ämnen kan påverka immunsystemet, hormonsystemet, födelsevikten samt leda till missbildningar.

Naturskyddsföreningen arbetar för att försiktighetsprincipen ska genomsyra kemikaliepolitiken. Det vill säga att kemikalier ska tillåtas på marknaden först när tillverkare och producenter kan bevisa att användningen inte skadar människor och miljö. Idag tillåter lagstiftningen att många kemikalier kommer ut på marknaden utan tillräcklig riskbedömning. Om man vill se en hårdare reglering för samma kemikalier krävs däremot en svår och kostsam riskbedömning. Vi anser att det borde vara precis tvärt om.

Läs artikeln i Journal of American Medical Association.

Back in 2007, the IPCC AR4 SPM stated that:

“Most of the observed increase in global average temperatures since the mid-20th century is very likely due to the observed increase in anthropogenic greenhouse gas concentrations.”

This is a clear statement that I think is very well supported and correctly reflects the opinion of most climate scientists on the subject (and was re-affirmed in two recent papers (Jones and Stott, 2011;, Huber and Knutti, 2011)). It isn’t an isolated conclusion from a single study, but comes from an assessment of the changing patterns of surface and tropospheric warming, stratospheric cooling, ocean heat content changes, land-ocean contrasts, etc. that collectively demonstrate that there are detectable changes occurring which we can attempt to attribute to one or more physical causes.

Yet, in a paper just out in BAMS (Curry and Webster, 2011) this statement is apparently evidence that IPCC is unable to deal with uncertainty. Furthermore, Judith Curry has reiterated on her blog that the term ‘most’ is imprecise and undefined. For instance:

Apart from the undefined meaning of “most” in AR4 (which was subsequently clarified by the IPCC), the range 50.1-95% is rather imprecise in the context of attribution.

However, Curry’s argument is far from convincing, nor is it well formed (why is there a cap at 95%?). Nor was it convincing when I discussed the issue with her in the comments at Collide-a-Scape last year where she made similar points. Since the C&W paper basically repeats that argument (as has also been noticed by Gabi Hegerl et al who have a comment on the paper (Hegerl et al.)), it is perhaps worth addressing these specific issues again.

Let’s start with what the statement actually means. “Most” is an unambiguous adjective (meaning more than half), and ‘very likely’ in IPCC-speak means that the statement is being made with between 90 to 99% confidence (i.e. for every 10 such statements, the scientists expect 9 or more to pan out). Given that some people have found this confusing, it may help somewhat if the contents of the statement are visualised:

Figure 1: Two schematic distributions of possible ‘anthropogenic GHG contributions’ to the warming over the last 50 years. Note that in each case, despite a difference in the mean and variance, the probability of being below 50, is exactly 0.1 (i.e. a 10% likelihood).

The figure shows two Gaussian distributions, both of which have the probability of x being less than 50 at 0.1. i.e. P(x<50)=0.1. If either of them had been the distribution of the estimated increase in global temperatures due to anthropogenic greenhouse gas increases relative to the observed increase, the IPCC statement would have been almost exactly correct (i.e. if x=100*trend_caused_by_GHG/actual_trend). These distributions show a number of key issues that need to be appreciated. First, the actual increase of temperatures purely due to the rise in GHGs is not precisely known (and therefore there is a distribution of potential values). Note that we are presuming that there is a single ‘true’ answer, so the distribution is a measure of our ignorance, not a claim that the answer itself is a random variable.

Second, the IPCC statement is not a declaration about what the most likely value of ‘x’ is. It states merely that P(x> 50%) is at least 0.9. In the two figures, one has the mean value of x at 80%, while the other has the mean value at 100%. Both fit the IPCC statement equally well. Some people have interpreted the IPCC statement confusing the likelihood of the statement with the actual relative trend (i.e. that the 90% refers to the expected attribution), but that would be a big misreading of the text.

Third, there is certainly a potential for the increase in temperatures due to anthropogenic GHG changes to be greater than the observed trend because we know that there have been both natural (volcanic and solar) and human-caused (reflective aerosols, land use change) factors that are expected to have lead to cooling over the post-1950 period (therefore there is no cut off at 95% of the actual trend). The actual trend will be a function of the warming factors, balanced by the cooling factors. And of the warming factors, the well-mixed greenhouse gas (CO2, CH4, N2O, CFCs) changes are the dominant term (about 75% of the increase in warming factors from 1950, the rest is related to black carbon effects, ozone etc.).

Fourth, the statement clearly encompasses many different estimates of what the actual trends are being driven by and is not therefore a particularly strong conclusion. Myles Allen (Allen, 2011) points out that during the drafting, the text was changed from ‘contributed substantially’ to ‘most’, and focused on greenhouse gases rather than the total anthropogenic effect specifically in order to have a more quantitative conclusion and more justifiable statement.

Now let’s put some real numbers in here. Attribution is fundamentally a modelling task, and the principal models that can be used are the coupled GCMs – at least to start with. What do they estimate the warming trend from the well-mixed GHGs to have been over the last 50 years? The figure below shows this for some of the GISS CMIP5 models (more model data can be downloaded from CMIP5 portal):

The 50 year trends (here, from 1956 to 2005, 5 ensemble members), are 0.84ºC (range [0.79,0.92]) for just greenhouse gas forcing. and 0.67ºC (range [0.54,0.76]) for the all-forcings case (in CMIP3, the envelope of the all-forcing trends is [0.4,1.3], or equivalently 0.74 +/- 0.22ºC (1 sigma spread) using 55 individual model simulations – the wider spread reflecting structural variations in the models and forcings). As in the more recent model simulations, the GISS CMIP3 50 year trends using only well-mixed GHG forcings is around 0.1ºC more than the ‘all-forcing’ case (data here).

The actual observed trend depends a little on the dataset used, but is around 0.6 +/- 0.05ºC (1 sigma uncertainty in the OLS fit). If we then estimate the percentage (as illustrated above), assuming a 0.2ºC sigma in the model spread, ‘x’ is roughly 140% +/- 35% (1 sigma). If we interpreted that range as a Gaussian distribution (not really a good idea, but simple enough for illustration), we’d estimate that P(x<50%) would be less than 1% (even less likely than the IPCC AR4 statement allowed for).

There are good reasons why the IPCC assessed that the probability was not as low as suggested by the models or any individual attribution paper. Specifically, the overall assessment must take into account potential structural uncertainties that don’t come into the straight model analysis. For instance, the models may systematically be overestimating the GHG-driven trend, they may be underestimating the internal variability, and they may be undersampling the structural uncertainty in making models themselves. The first kind of error would cause an overestimate in the mean of the distribution, while the other factors would cause an underestimate in the variance of the trends – all would increase P(x < 50%). On the other hand, the net forcing is almost certainly less than the effect of anthropogenic GHGs alone and so that biases the mean of the ‘all-forcings’ trends low, and some of the spread in the trends is related to different models having different forcings (biasing the spread wide). These elements can be quantified during the attribution (using fingerprint scaling, monte-carlo emulators etc.), but when they are all taken into account, the difference is less than one might think (it turns out that structural uncertainty likely isn’t being underestimated and the internal variability in models comfortably spans the range inferred in the real world (Yokohata et al., 2011; Santer et al., 2011)).

Curry and Webster specifically bring up two issues that, they claim, lessen the confidence one should have in the IPCC statement: that the history of solar forcing is uncertain in scale, and that aerosol forcings have a huge error bar. These two statements are true as far as they go – the scale of solar forcing is not tightly constrained prior to about 1960, and the total aerosol forcing and it’s variation in time is uncertain. But C&W’s specific complaint is that the attribution studies used in AR4 used solar forcing that was too large compared to more recent studies. However, reducing any warming trend associated with solar actually makes the attribution statement more likely which somewhat undercuts their point.

With respect to aerosols, the key thing to remember that regardless of the magnitude of the change, the sign of the forcing is almost certainly negative (i.e. the net aerosol effect has been one of cooling). The dominant anthropogenic aerosols are sulphates (derived from the SO2 emitted during the burning of sulphur-containing fossil fuels), which are reflective, and hence cooling. Other aerosols (black carbon, organic carbon, nitrates) are more uncertain, but have a net effect that is smaller.

Now, the statement in AR4 specifically states that the effect of greenhouse gases is more than half of the observed trend, which is actually independent of the effects of aerosols. But with the high probability of aerosols being a net cooling, this increases the ratio of the GHG-driven trends to the actual forced trend.

The final issue is whether the internal variability of the system on multi-decadal timescales has been properly characterised. For instance, it is possible that all the models grossly underestimate the internal variability, in which case any expected trend due to GHGs would be drowned out in the noise. But there is no positive evidence for this at all – as Hegerl et al point out, the estimates of multi-decadal variability in the models and observational records all overlap within their (substantial) uncertainties (arising from the shortness of the record, and the difficulty in estimating internal variability in the presence of multiple forcings). So while it is conceivable be that there is a bias, it is currently undetectable, which implies it can’t be that large.

In summary then, the IPCC AR4 statement was a fair, even conservative, assessment. There is an unfortunate tendency to reify the particular statements made by IPCC, since there were clearly other correct statements that could have been made. For instance, it might well have been worthwhile to add a statement about the likely range of the anthropogenic trends (i.e 80-120% of the actual trend or similar), so that a better picture of the appropriate distribution could be given (see Huber and Knutti (2011) for examples). But claims that the statement was unsupported, or that it demonstrated that IPCC was ignoring uncertainty are simply untenable.

The next iteration (IPCC AR5) is now underway, but given the early results of the CMIP5 models (which are on the whole very similar, as discussed at fall AGU), and more recent literature on this issue (see refs below), I see no reasons in the recent literature why the conclusions in AR5 will be much different. But if anyone still finds the assessment confusing, they have an opportunity to make their points via the IPCC review process, and the resulting conclusions will likely be clearer because of them.

1. G.S. Jones, and P.A. Stott, "Sensitivity of the attribution of near surface temperature warming to the choice of observational dataset", Geophysical Research Letters, vol. 38, 2011. DOI.
2. M. Huber, and R. Knutti, "Anthropogenic and natural warming inferred from changes in Earth’s energy balance", Nature Geoscience, vol. 5, 2011, pp. 31-36. DOI.
3. J.A. Curry, and P.J. Webster, "Climate Science and the Uncertainty Monster", Bulletin of the American Meteorological Society, vol. 92, 2011, pp. 1667-1682. DOI.
4. G. Hegerl, P. Stott, S. Solomon, and F. Zwiers, "Comment on “Climate Science and the Uncertainty Monster” J. A. Curry and P. J. Webster", Bulletin of the American Meteorological Society, vol. 92, 2011, pp. 1683-1685. DOI.
5. M. Allen, "In defense of the traditional null hypothesis: remarks on the Trenberth and Curry WIREs opinion articles", Wiley Interdisciplinary Reviews: Climate Change, vol. 2, 2011, pp. 931-934. DOI.
6. T. Yokohata, J.D. Annan, M. Collins, C.S. Jackson, M. Tobis, M.J. Webb, and J.C. Hargreaves, "Reliability of multi-model and structurally different single-model ensembles", Climate Dynamics. DOI.
7. B.D. Santer, C. Mears, C. Doutriaux, P. Caldwell, P.J. Gleckler, T.M.L. Wigley, S. Solomon, N.P. Gillett, D. Ivanova, T.R. Karl, J.R. Lanzante, G.A. Meehl, P.A. Stott, K.E. Taylor, P.W. Thorne, M.F. Wehner, and F.J. Wentz, "Separating signal and noise in atmospheric temperature changes: The importance of timescale", Journal of Geophysical Research, vol. 116, 2011. DOI.