Carl B Hamilton

Resultatet avEU-toppmötena om den s.k. finanspakten blev till slut – igår kväll – attStorbritannien och Tjeckien valde att stå utanför medan Sverige tillsammans med23 andra EU-länder valde att gå med. EU nu delas i två delar. Delningen är ettekonomiskt riskfyllt faktum som missgynnar Sverige. (Publicerad på SVT Debatt 31/1/2012).

Paktens syfte är enkelt: att genom nya och striktare EU-regler hindra enupprepning av skuld- och underskottskrisen i Europa eftersom sådana även skadargrannländernas välfärd och jobb, och -- som idag -- faktiskt hela världsekonomin.Att syftet nås ligger i högsta grad i det starkt ekonomiskt utrikesberoendeSveriges intresse.


EU-åtgärder med detta syfte är heller inget nytt. Detviktigaste nya EU-avtalet togs redan sommaren 2011, den s.k. 6-packen. EU:solika nya regelverk ska förebygga nya skuld- och underskott, bromsa en negativekonomisk spiral och stödja en återgång till långsiktig balans mellanoffentliga inkomster och utgifter. Som svensk kan man lägga märke till dessanya EU-regler är mindre tuffa i sina budgetkrav än vårt eget beslutade, ochsedan 15 år välfungerande, finanspolitiska ramverk, som vi naturligtvisbehåller.


Att avtalet, som påståtts av bl a Vänsterpartiet ochMiljöpartiet, skulle fungera som något slags tvingande bakväg för Sverige in i euronär ett rent hjärnspöke. Det handlar istället om åtgärder på EU-nivå för attpressa för mindre underskott och lägre skulder i medlemsländerna, och ingetannat. 


Majoritetsländer som går med i finanspakten är euroländernaplus bland annat våra närmsta icke-eurogrannar runt Östersjön. Den andra delenkommer att består av det numera EU-fientliga, konservativa och ekonomisktförsvagade Storbritannien och Tjeckien med sin EU-fientlige president Klaus.


Som det såg ut när socialdemokraterna sade nej till förnågra dagar sedan skulle det enbart bli Sverige som skulle slå följe medStorbritannien och Tjeckien i isolering. Alla andra EU-länder var på väg in ipakten. Vilket sällskap svenska socialdemokrater skulle ha hamnat i! Och detvar säkert bland annat detta som också fick partiet att byta fot.

För Sverige är det olyckligt och skadligt med den nya uppdelningen av EU.


EU-25 länderna kommer vid sina möten – som inledningsvisäger rum varje månad och ska fokusera på budgetfrågor – att diskutera nya beslutsom inte bara rör akuta frågor om budget- och skuldkris utan successivt ävenden inre marknaden, som konkurrens-, skatte- och arbetsmarknadsfrågor. I dessafrågor har Sverige mycken liberal politik gemensam med Storbritannien.

Bortfallet av Storbritannien är därför en motgång för Sveriges traditionellt liberala hållning när det gäller deninre marknaden, som vårt motstånd mot överreglering och för frihandel. Ibritternas frånvaro kommer besluten i Europa att bli mer av franskinspireraderegleringar och protektionism. Det understryker betydelsen av att Sverige tillslut med full kraft faktiskt är med när viktiga ekonomiska beslut tas; det ärviktigt för oss men också för hela Europa!

Detta EU-toppmöte har rest den grundläggande frågan om Sveriges tillhörighet iEuropa. Var hör Sverige hemma? Hos utpräglat EU-skeptiska regeringar, eller hosländer med värderingar som i Finland, Tyskland, våra baltiska grannstater,Polen, Benelux, Österrike, Irland med flera, som nu alla brottas med uppgiftenatt reparera Europa? Socialdemokraterna och dess politiska satelliter vacklardessvärre allt oftare i denna grundfråga.
 
Att som socialdemokraterna gjorde i december 2011, att hänvisa till Sverigeseurofolkomröstning 2003 som skäl för att inte vilja att Sverige ska vara med ifinanspakten, var för mig följden av en uppenbart oriktig och på okunnighetbaserad analys, och på tvärs med partiets traditionella hållning och kamraternasi brittiska Labour och övriga socialdemokratiska partier i EU. Nu blev det rättS-politik till slut – tack och lov.

Inrikespolitiskt är David Camerons beteende alltjämt applåderat av de egna, menstarkt kritiserat av t ex Labour, Liberalerna och även Financial Timesledarsida. Labours skuggutrikesminister Douglas Alexander kallar förhandlingarnaför ”katastrofala” därför att hanteringen fört Storbritannien till ”isolering”.

Om Sverige inte vore med i pakten skulle det demokratiska underskottet förSveriges del bli större och våra möjligheter att tillvarata och skydda våravärderingar och ekonomiska intressen bli mindre.


Det är en stor lättnad att regeringen i riksdagen och iBryssel fått igenom sin politik att vara med i pakten, och att Sveriges stol intekommer att stå tom!


Carl B Hamilton, professor och riksdagsman (FP)

När 99 procent avrösterna räknats hade 66 procent röstat ja till kroatiskt EU-medlemskap. 33procent röstade nej (den 22/1).
 
-- Kroatiens tydliga ja till EU-medlemskap är en viktiguppmuntrande signal för samarbetet i Europa. Det förtjänar särskild uppmärksamheti den navelskådande svenska EU-debatten med sin ofta avfärdande von-obenattityd till europasamarbetets lösningar.

-- EU fungerar uppenbarligen som en magnet trots både skuldkrisoch åtstramningsprogram. Vi EU-vänner gläds med majoriteten i Kroatien.

På det mänskliga planet är Håkan Juholts avgång naturligtvis en tragedi. Politik och ledarskap på partiledarnivå är dessvärre grym och måste så vara. Få slutar utan bitterhet.

I frågan om S och det aktuella förslaget till EU:s nya finanspakt har socialdemokraternas inställning varit i strid med partiets traditionella hållning i europapolitiken. Den har rimmat illa både med Sveriges och dess egen hållning under årtionden, nämligen att Sverige ska vara så nära som möjligt ekonomiskt integrerat med övriga Europa, med ett minimum av utanförskap och handelshinder. Sverige, även under socialdemokratiska regeringar, har alltid eftersträvat att vara med vid de bord där ekonomiskt viktiga beslut för vårt land föreberetts, diskuterats och beslutats. Så t ex var Sverige med i EFTA från start 1960 och i återkommande valutasamarbeten som EMS och ormen, med Tyskland som ankarland. (Däremot höll Sverige sig utanför säkerhetspolitiken, som bekant).

Resultatet av EU-toppmötet strax före jul 2011 blev att Storbritannien valde att stå utanför det nya så kallade stabilitetsavtalet, och att EU delas i två delar. Delningen är ett ekonomiskt farligt och riskfyllt faktum som Sveriges beslutsfattare har att förhålla sig till.

Att avtalet skulle fungera som något slags tvingande bakväg för Sverige in i euron är ett rent hjärnspöke. Det handlar istället om åtgärder på EU-nivå för mindre underskott och lägre skulder i medlemsländerna, och inget annat. Att som Juholt hänvisa till Sveriges eurofolkomröstning 2003 som skäl för att inte vilja att Sverige ska vara med i stabilitetsavtalet är för mig följden av en oriktig analys och ett ställningstagande som naturligtvis går helt på tvärs med kamraternas i brittiska Labour och övriga socialdemokratiska partier i EU. Labours skuggutrikesminister Douglas Alexander kallade t ex förhandlingsresultatet för "katastrofalt" därför att hanteringen fört Storbritannien till "isolering".

Juholts ställningtaganden har varit påfallande snabba. Redan innan EU-nämndens sammanträde den 9/12 - vid vilket förhandlingsresultatet föredrogs muntligt - var avklubbat hade inbjudan till S-pressträff gått ut och träffen även genomförts. Häromdagen upprepade S helt opåkallat sin nej-position trots att förhandlingarna om avtalets lydelse ännu pågår. Hastigt mod, intern panik och andra bakomliggande motiv än EU-avtalets faktiska text kan anas som motiv för mediaframträdandena.
Man kan hoppas att S nu byter spår, går tillbaka till sin traditionella europapolitik i ekonomiska frågor och säger ja till finanspakten, dvs. gör likadant som i den likartade frågan om avtalet om EU:s 6-pack sommaren 2011.

(Artikel publicerad i Expressen den 9 januari 2012)
Driver ett land en vettlös ekonomisk politik går det illa oberoende valutaDet grundläggande receptet mot krisen - att göra resoluta åtgärder för minskade underskott och skulder, kombinerat med högre ekonomisk tillväxt i de utsatta länderna - är inte en fråga om höger eller vänster i europeisk politik. Receptet är vare sig socialism eller liberalism, utan en konsekvens av den enkla regeln att den som lånar så småningom tvingas betala tillbaka pengarna. Däremot är frågan hur och vilka åtgärder en fråga om värderingar.

Övriga EU och resten av världen kan - och bör! - hjälpa till, men till syvende och sist hänger det på nationella regeringar och parlament att efter öppen debatt om prioriteringar rösta för reformer som tar ned underskott och höjer den långsiktiga tillväxttakten.

Krishanteringens politiska skiljelinje går i första hand mellan populism och ansvar, mellan egoism och solidaritet. Kommer det svenska Vänsterpartiet, tillsammans med Sverigedemokraterna, under 2012 fortsatt att säga nej till svenskt stöd till de gemensamma EU-åtgärderna, inklusive lån via IMF? Kommer Sannfinländerna fortsätta att försvåra för en solidarisk finsk europapolitik? Väljer vänstern i Sydeuropa att strida mot alla förändringar på gator och torg?

Särskilt Vänsterparitets hållning sticker i ögonen eftersom partiet samtidigt beskriver läget i Europa med ord som "social härdsmälta", men inte alls är berett att bidra till lösningar eller ens säkra lån. Den svenska vänsterns europapolitik är nationalistiskt navelskådande och hamnar ofta väldigt nära, eller på samma position som SD. Extremerna berör varandra.

Många skyller krisen på euron. Men det håller inte. Finland, som har haft euron i drygt tio år, har under dessa år haft en mycket likartad ekonomisk utveckling som Sverige. Det gäller till exempel tillväxt, arbetslöshet och budgetsaldo. Det finns också länder som inte har euron som alla har stora budgetunderskott och skulder, till exempel Ungern, Island, Lettland, Storbritannien och USA. Driver ett land en vettlös ekonomisk politik går det illa med underskott oberoende av vilken valuta man valt.

Att vi i Sverige inte dragits med i krisen beror nog på att vi lärde oss av 90-talskrisen att binda upp riksdagen så att den inte tillåter staten att spendera mer än medborgarna jobbat ihop till. Vi lyckades därtill kombinera den lärdomen med långsiktig reformpolitik, till exempel pensionsreformen. Det ger oss dock inte moralisk rätt att nyåret 2011/2012 sitta på läktaren och självrättfärdigt dela ut pekpinnar, än mindre att vända de krisdrabbade människorna ryggen.

Krisen visar att Europas ekonomier, banksystem och risker blivit oförutsett nära sammanflätade. För att nu kunna hantera och reglera gränsöverskridande verksamheter och risker måste vi därför samarbeta både mer inom EU, och med USA. Dessa insikter driver nu fram nya regelverk, både för stater och banker. För framtidens ekonomiska stabilitet är det positivt - också för Sverige - att euroländernas regler för underskott och skulder stramas upp.

Sverige måste inte uppfylla de (rimliga) krav som ställs på euroländerna förrän vi väljer att anta euron. Till dess bör Sverige delta bland annat i den nya "stabilitetsunionen".

I europeiskt samarbete har det alltid varit viktigt att sitta med både när beslut förbereds, och när de sedan tas. Det är där som Europas och därmed vår egen framtid avgörs. Där kan vi bidra konstruktivt med våra erfarenheter och mest effektivt skydda våra egenintressen.

Jag får ibland frågan hur jag fortfarande kan tro på EU och euron efter allt som hänt i år. Mitt svar är att Europa behöver mera samarbete, inte mindre. Så länge länder som Benelux, Irland, Österrike och våra grannar Finland, Danmark, Polen, och Baltikum försvarar EU och vill ha euron kommer jag också att göra det. Inriktning och konkreta åtgärder är inte ödesbestämda. Och debatten mot populister och osolidariska nationalister måste alltid föras. Argumenten för samarbete och praktisk internationalism måste alltid upprepas. För en liberal är det både förnuftigt och nästan ett kall.

Jag är optimist. Även om 2012 också blir ett tufft år kan insikten om att allas våra öden är sammanflätade leda till en vändning och att Europa går stärkt ur krisen.

Carl B Hamilton
Riksdagsledamot och ekonomisk talesman (FP)             

Folkpartiet och Vänsterpartiet kommer att bli det nya tydliga motsatsparet i svensk inrikes- och utrikespolitik. Det blir min slutsats idag när V:s kongress är genomförd.

Båda partierna tycker det är viktigt med principer och klargörande nappatag i debatten. På politikens alla centrala områden står de två partierna klart och tydligt mot varandra.

Socialdemokraternas inre konvulsioner och Moderaternas beiga pragmatism lämnar fältet öppet för en frisk och klargörande konfrontation i de viktiga frågorna där liberalism står mot Sjöstedts batteri av gamla vänsterkrav. Det kan ingjuta ny energi i svensk politik och tydliggöra de klassiska skillnaderna mellan socialism och liberalism.

Ja! Det är fel att skylla krisen på euron

(Artikel publicerad i Aftonbladet den 2januari 2012)

Carl B Hamilton, (FP):Viktigt att Sverige deltar i förhandlingarna


Flera EU-länder följde inteunionens regler om budgetunderskott och skulder. Det, i kombination medfinanskrisen, har lett till farligt stora skuldberg. Det, i sin tur, medför nubehov av åtstramningar i flera länder.


Några skyller krisen på euron. Mendet finns länder både med och utan euron, och som befinner sig både i ochutanför EU, som alla har stora underskott och skulder. Roten till underskottoch skulder är en vettlös ekonomisk politik. Då går det illa, oavsett valuta.


EU-samarbetet har nästan alltidutvidgats eller fördjupats vid kriser. Det är vad jag tror sker även dennagång.


Sverige skadas av ekonomiskvanskötsel i vårt närområde, oavsett vilken valuta det landet har. ÖvrigaEU-länder drar i dag liknande lärdomar som Sverige, utom Vänsterpartiet, gjordeefter krisen på 90-talet. Rådande regelverk för offentliga utgifter ochinkomster måste stramas upp. På EU-toppmötet den 9 december togs därtill beslutom en ny ”stabilitetsunion” som innehåller mycket gemensamt med dagens svenska ­finanspolitiskaramverk.


Det nya samarbetet är öppet för alla­­EU-länder. Det har inget med frågan om Sveriges eurointräde att göra. Dethandlar i stället om budgetkontroll. För Sverige, som inte har euron,­ ­­föreslåsinga nya åtaganden. Exakt hur regelverket i övrigt ska se ut förhandlas förnärvarande om. Det är viktigt att Sverige fullt ut deltar i dessa förhandlingarför att skydda våra intressen och ge vårt bidrag.


Folkpartiet anser att det är ­farligtatt Europa i dessa svåra­ tider splittras och länder ställs mot varandra.Därför är det brittiska konservativa partiets nej till stabilitetsunionen föratt lösa skuldkrisen en olycklig väg. Likaså landets nej till IMF-lån förkrisländerna. I båda fallen har svenska Vänsterpartiet något otippat hamnat påsamma linje som Thatchers arvtagare i London.


Svensk medverkan­ för att lösakrisen har inget med vår egen ­valuta att ­göra. I stället handlar det om attbidra till lösningar på skuldkrisen. Därför bör vi också sitta med vidförhandlingsborden i Europa. ­Endast genom ett fortsatt starkt samarbete med såmånga av EU:s 27 medlemsländer som möjligt får Sverige­ ­bästa möjligheternaatt påverka Sveriges och hela Europas framtid.


Den möjligheten ska vi ta. Sveriges­stol ska inte stå tom när Europa ­bestämmer i viktiga ekonomiska frågor.

Carl B Hamilton
Riksdagsledamot och partiets ekonomiske talesperson

Sänk kapitalskatten – intebolagsskatten, Rune Andersson!
Índustrimannenoch ledamoten av företagsskattekommittén Rune Andersson vill sänka bolagsskattenfrån 26,3 till 15-20 procent (DagensIndustri den 27/12), och indikerar att hela företagsskatteutredningen ståri begrepp att föreslå detta. Det är dock en olycklig skatteprioritering. Det äristället skatten på inkomst av kapital som bör sänkas. Det är viktigt att setill saken och inte till att en sänkning av bolagsskatten sannolikt kortsiktigtär mindre kontroversiell.
Det blirnämligen alltmer akut att sänka den svenska kapitalskatten för att råda bot pådagens diskriminering av långsiktigt och svenskt personligt aktieägande. Idagär svenska ägare betydligt hårdare beskattade än utländska, som ofta har ettmer kortsiktigt ägarintresse. Den svenska kapitalskatten ligger på 30 procent,vilket är nästan dubbelt så mycket som den genomsnittliga skattesatsen i våra OECD-konkurrentländerpå ca 17 procent.

Den höga svenska skattesatsen bestämdes på 1990-talet, i en helt annan tid.Numera är kapital mycket lättrörligt över gränserna och kapitalinkomstskatternai omvärlden har sänkts. Dessutom finns idag ett tydligt nationellt värde i attuppmuntra – och åtminstone inte missgynna! - personligt, svenskt ägande somtypiskt sett är mera långsiktigt än utländskt och institutionellt ägande.

En anpassning skulle sannolikt även förbättra robustheten (soliditeten) hosföretag och därmed stärka företagens motståndskraft vid framtida kriser ochandra negativa överraskningar.

Hur mycket bör då kapitalinkomstskatten? Ett riktmärke inledningsvis bör varaatt den sänks från 30 procent till 25 procent. På några års sikt bör den sänkasmer än så, till ca 20 procent på totala räntekostnaden.

Det är naturligtvisviktigt att i god tid informera om och underlätta låntagares anpassning samtklargöra för företag och företagare de mera gynnsamma villkoren förinvesteringar och expansion.

Enligt riksdagens utredningstjänst (RUT) skulle en sänkning av ränteavdragenfrån 30 till 25 procent leda till en skattehöjning för hushållen på ca 3,5miljarder kronor/år. Det kan sättas i relation till att de fyrajobbskatteavdragen som infördes under förra mandatperioden gav hushållen enskattelättnad på minst 70 miljarder kronor/år.


Skattereglersänder signaler. Förra århundradets skattereform avsåg att gynna arbete ochsparande och göra det dyrare att låna. I dag framstår det återigen som attskattesystemet uppmuntrar hushåll att låna mer än att spara. 30 procents skattpå räntor, utdelningar och reavinster var lågt 1991 men är högt 2011 närkapitalet rör sig fritt över gränserna när den genomsnittliga skatten i konkurrentländernaär bara ca 17 procent.

Regeringen har redan sänkt skatten på arbetsinkomster rejält. De flesta betalarbetydligt mindre än 30 procent i skatt på sin lön. Bolagsskatten är nere i 26,3procent. En skattereform för detta århundrade skulle ha långt under 30 procenti skatt även på kapitalinkomster - inte för att "gynna miljardärer"utan för att skeptikerna har förstått vikten av svenskt ägande. Om företagenfår mer riskkapital från svenska aktiesparare kan de bli mindre beroende avlån, öka sin soliditet och stå starkare i kristider. Det gynnar alla.

Mer kapitaltill företag och jobb är det starkaste skälet att sänka kapitalinkomstskatten.

 (Publiceradi Svenska Dagbladet den 13 december 2011.)


Efter EU-toppmötetstår det klart att det finns ett tydligt vägskäl. Sverige bör ansluta sig tillden nya stabilitetsunionen för ökat politiskt och ekonomiskt samarbete. Detskriver Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Carl B Hamilton (FP).

I förra veckan träffades EU-länderna till toppmöte.Resultatet blev ett skarpt vägskäl för samarbetet. En övervägande del avländerna är genom den så kallade stabilitetsunionen nu på väg mot ökadekonomisk och politisk integration, nya budgetregler som liknar Sveriges ochett djupare finanspolitiskt samarbete.

Vi ser med stor oro på Sveriges tvekan inför huvudfrågan:Sveriges tillhörighet i Europa. Ska vi gå med Europavännerna eller medEuropaskeptikerna? Ska vi prioritera ekonomisk integration framför riskfylltutanförskap som sätter Sveriges företag på mellanhand och ger dem motiv för utflyttning?Vilken roll ska Sverige spela i arbetet med att bygga ett starkare samarbetemellan Europas demokratier för att möta den globala konkurrensen?

Svenskt inflytande i Europasamarbetet är hotat. Notan förutanförskap har ökat under den senaste veckan. Därför bör Sverige gå med istabilitetsunionen.

Syftet med stabilitetsunionen är att pressa tillbakaunderskotten och för framtiden strama upp EU-ländernas offentliga finanser. Istora drag går förslaget ut på att varje land skall ha balans i sina statsfinanseroch att ländernas statsskulder ska begränsas. Dessutom ska EU:s förmåga attgripa in mot länder som inte sköter sig ekonomiskt öka markant.

I sak har Sverige knappast några problem med dessa mål ochansträngningar. Vi har liknande regler själva. Vi drar nytta av stabilitet ochtillväxt i andra EU-länder som importerar från oss, och vi skadas av ekonomiskvanskötsel i vår omvärld.

Det är en union i två hastigheter vi nu ser växa fram. Deländer som beslutar sig för att öka samarbetet och stärka regelverket kommeratt utgöra en ny stor kärna i det europeiska samarbetet. gruppen av länder somväljer att ställa sig utanför är en minoritet som bland annat i frågor om deninre marknaden lätt kommer att bli överkörd.

Bland dem som ställer sig vid sidan av är Storbritanniendrivande. Det vore mycket olyckligt om Sverige hamnade på samma sida som ettland vars politiker underblåser en högljudd konservativ EU-fientlig opinionskeptisk inte bara till valutasamarbete, utan till hela den utveckling som innebäratt de europeiska länderna knyts närmare varandra.

Det brittiska sällskapet är föga att hålla i handen när denglobala konkurrensen tilltar och Asiens stormakter växer sig allt starkare.

Vi tror att Europa måste hålla ihop. Och att Sverige ska varamed och bygga framtidens europeiska samarbete.

För oss är det därför en självklar utgångspunkt att Sverigeska vara med i den föreslagna stabilitetsunionen. Vi har själva infört liknandebudgetregler och har tyckt att andra ska göra detsamma. Om något land misskötersig drabbar det de övriga länderna i Europa snabbt, oavsett valuta. Vårtvälstånd är beroende av handel med de andra europeiska länderna och att Europasom helhet klarar den tilltagande internationella konkurrensen.
Sverige bör också med full kraft delta i utformningen av detexter som i detalj utformar stabilitetsunionen och villkoren för de länder somvill vara med utan att delta i eurosamarbetet.

Skuldkrisen driver fram nya samarbetsformer i Europa.Samarbeten som ser ut att bli starka och viktiga. Ett ställningstagande frånsvensk sida om att ställa oss utanför den nya stabilitetsunionen innebär att vitappar kontroll över vårt eget öde. Viktiga beslut som påverkar Sverige kommerfattas utan att vi är närvarande.

Sverige ska i stället verka i en riktning där mer samordninggör ett djupare samarbete möjligt i framtiden. Sverige borde därför ansluta sigtill den europeiska stabilitetsunionen. Vårt land ska inte stå vid sidan av.Sverige ska tillhöra Europas kärna.

JAN BJÖRKLUND (FP) vice statsminister

BIRGITTA OHLSSON (FP)EU-minister

CARL B HAMILTON (FP)ekonomiskpolitisktalesman

EU-toppmötet reser den grundläggande frågan om Sveriges tillhörighet i Europa.

Hur förankrat blev socialdemokraternas nej-beslut beträffande den nya budgetpakten? Redan innan EU-nämndens sammanträde ens var avslutat i fredags hade socialdemokraterna hunnit både kalla till pressträff och avsluta densamma. Kanske var det därför partiet missade det större historiska innehållet i uppgörelsen på EU-toppmötet fredagen den 9/12.


Resultatet blev nämligen att Storbritannien står utanför budgetpakten och att EU därmed delas i två delar. Den ena delen består av euroländerna plus bland annat våra närmsta grannar runt Östersjön. Den andra delen kommer att ha det EU-fientliga, ekonomiskt vanskötta och konservativt styrda Storbritannien som fundament. Är det med denna typ av intressen och värderingar Sverige skall alliera sig med inför framtiden?


Var hör Sverige hemma? Hos utpräglade EU-skeptiker och destruktiva européer, eller hos länder med värderingar som i Finland, Tyskland, de tre baltiska staterna, Polen, Benelux, Österrike, Irland med flera, och som brottas med uppgiften att reparera Europa? Ska Sveriges stol stå tom när dessa länder träffas?


I Storbritannien är kritiken och oron stor hos dem som inte är EU-fientliga. Lägg märke till att Camerons regering lade in sitt veto mot att de 17 euroländerna ålägger sig själva nya regler för ekonomisk styrning – inte mot några regler som skulle komma att tillämpas i Storbritannien. Euroländernas ansträngningar att rädda sig själva vill alltså Cameron försvåra. Inrikespolitiskt är Camerons beteende applåderat av de egna, men starkt kritiserat av t ex Labour, Liberaldemokraterna och Financial Times ledarsida. Labours skuggutrikesminister Douglas Alexander kallar förhandlingarna för ”katastrofala” därför att hanteringen fört Storbritannien till ”isolering”.


Ska Sverige följa med in i denna isolering? Ja, tycks Alexanders systerparti i Sverige mena, utan längre analys eller reflektion. Jag har svårt att ta ett sådant besked på allvar.


För Sverige är ju riskerna stora och uppenbara. Euroländerna och de länder som frivilligt ansluter sig till budgetpakten kommer rimligen vid sina möten – som inledningsvis kommer att fokusera på ekonomiska frågor – att diskutera och komma överens om sådant som rör den inre marknaden och handelsfrågor, skattefrågor och arbetsmarknadsfrågor. Sedan kan besluten av denna stora grupp länder komma att tas upp och drivas vidare inom EU, och vid EU-möten. De kan göra detta desto lättare eftersom beslut i inremarknadsfrågor numera tas med kvalificerad majoritet och den majoriteten utmejslar dessa länder lätt vid sina egna månadsmöten.


Bortfallet av Storbritannien är en allvarlig motgång för Sveriges traditionella hållning när det gäller den inre marknadens fortsatta utveckling, motstånd mot regleringar och för frihandel. I britternas frånvaro i dessa frågor riskerar besluten i hela Europa att bli mer inriktade på regleringar och protektionism, särskilt om också Sverige avstår. Att som Håkan Juholt hänvisa till Sveriges folkomröstning 2003 som skäl för att inte aktivt arbeta framåt i dessa breda ekonomiskpolitiska frågor, som kommer upp vid budgetpaktens månatliga möten, är en för Sverige olycklig och irrelevant strategi.


Det demokratiska underskottet skulle för vår del bli större och våra möjligheter att tillvarata och skydda våra värderingar och ekonomiska intressen mindre om vi står utanför.


Sverige har inte råd att låta Sveriges stol stå tom när budgetpaktens länder samlas och går till beslut.




P.S.
Tisdagen den 13 december kl 13 återrapporterar statsminister Fredrik Reinfeldt i riksdagens kammare från toppmötet, och det sänds direkt i SVT.

Både Sverige och Storbritannien är mycket tätt sammantvinnade ekonomiskt med övriga EU, och särskilt med euroländerna.

Inför Frankrikes och Tysklands förslag till fördragsändringar sitter därmed Storbritannien delvis i samma klämma som Sverige. Ska vi stödja en fördragsändring med alla 23-EU-länderna inklusive Sverige, eller ska vi vara med och tvinga Frankrike och Tyskland att genomföra sin ”plan B” med att låta de 17 euroländerna på egen hand göra en fördragsändring – utan inflytande av de tio icke-euroländerna och utan deras medverkan?

Financial Times ger idag den 6 december på ledarplats samma råd till dem i Storbritannien som vill exploatera euroländernas nuvarande svaghet för egna framstötar, som jag skulle vilja ge dem i Sverige som vill att vi skall hålla oss undan och fokusera på vårt eget:

“Pushing vainly for [egen fördel på finansmarkanden] would risk shunting Britain to the sidelines of a treaty discussion that will have big implications for the country’s membership of the EU. It cannot be in the national interest for Mr Cameron to be outside the room.”

Sak samma gäller för Mr Reinfeldt, naturligtvis.

Tidningens kolumnist Philip Stevens skriver idag på samma tema om tre icke-beslut, och ett positivt beslut: skaffa fler och bättre vänner:

”So what to do if you are Britain’s prime minister? Well, Mr Cameron should start with three “don’ts”. The first says don’t hector [mästra]. … Germany and France have a Plan B if Mr Cameron climbs on to his soap box: they can bypass him with a deal among the 17 eurozone states.

The second don’t says avoid delusion [illusioner, inbillning]. Mr Cameron should not think that Britain can lead a powerful new alliance of the “outs”. It tried that 50 years ago with the European Free Trade Area. Sure, the other 9 EU members outside the eurozone have a shared interest with Britain in preventing the euro group from making all the rules. Unlike Britain, though, most of the “outs” want eventually to be “ins”.

The third “don’t” is any attempt to attach conditions to British acquiescence [medgivande till] in treaty changes. Tory MPs want Mr Cameron to secure the repatriation of powers from Brussels. Such a deal is for the birds. Asking for more British opt-outs would hasten a Franco-German move to plan B.
As for the “dos”, there is only one. Make friends to influence people. Counter-intuitive as it may seem for the Tories, who have so long demonised Brussels, Britain’s best ally in all this is probably the European Commission. It shares Britain’s interest in preserving decision-making at 27.”

För Sveriges del finns ingen risk att regeringen skulle mästra euroländerna. Sverige får klargöra för alla i Storbritannien som tror något annat, att vi som nation naturligtvis inte är lockade av en ny Efta-liknande position i Europa, kopplad till ett dominerande EU-negativt Storbritanniens egenintresse. Om vi är med och som ett av 27 EU-länder och påverkar fördragsförändringen kan vi hindra andra länder från att ta beslut som annars skulle kunna skada våra ekonomiska intressen. Står vi helt utanför fördragsarbetet skulle vi sakna också denna möjlighet.

Kommentar av Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesman (FP).


För att lösa de kortsiktiga skuldproblemen hade det varit bra att kunna undvika större fördragsändringar. Nu har dock Tyskland och Frankrike beslutat annorlunda. I detta läge bör inte Sverige stå vid sidan av, enligt Carl B Hamilton (FP).


Det är för Sveriges del av vitalt intresse att alla 27 EU-länderna, och inte bara de 17 euroländerna, deltar i fördragsändringarna. Tanken att Sverige ensamt, eller tillsammans med t ex EU-skeptiska Storbritannien, skulle står isolerat utanför EU:s kärna är närmast ett skräckscenario i svensk europapolitik.


Fördragsändringar kommer naturligtvis att ske genom beslut i varje nationellt parlament (riksdagen i vårt fall), och föregånget av ett öppet konvent nästa halvår 2012 med företrädare för alla medlemsländers nationella parlament, europaparlamentet och regeringar. I några länder kan folkomröstningar genomföras. Dessa processer är ur demokratisk synpunkt att föredra framför slutna möten.


Förslaget att man bör förlita sig på EU-kommissionens bedömningar och ha automatik i åtgärderna mot länder som bryter mot reglerna, är att föredra framför mellanstatliga överenskommelser som erfarenhetsmässigt är mindre robusta mot kortsiktiga politiska stormar och därmed ett stöd för långsiktighet och stabilitet i Europas och medlemsländernas ekonomiska politik.


Är man som FP anhängare av eurosamarbetet är en budgetsaldoövervakning nödvändig, och bör ses som en möjlighet snarare än ett hinder. Detta är ju en tydlig lärdomen av skuldkrisen. Observera att enbart saldot - inte enskilda skatter och enskilda utgifter - står i fokus för frågan om kontroll av underskott och skulder.

Socialdemokraterna har samma problem som moderaterna hade tidigare: Svartmålning. För att motivera sin politik känner S ett behov av att svartmåla Sverige på ett sätt som sannolikt få kan känna igen sig i. Sålunda beskriver S-partiledaren i dag på DN-debatt en av Europas sannolikt mest framgångsrika ekonomier såhär: ”Vi ser i dag en kortsiktig och framtidsblind politik med havererande infrastruktur, lågt ställda klimatmål, återkommande vårdskandaler, bostadsbrist och felaktiga prioriteringar.” Hur många känner igen sig i denna svärtade bild av Sverige? Jag kommer att tänka på gamla moderatledare när jag läser Håkan Juholt.

I ett förslag till partiets förtroenderåd nu i helgen föreslår S-partistyrelsen att statsbudgeten ska ha ett sysselsättningsmål som bör innehålla mått på antal arbetade timmar och sysselsättningsgrad. Partistyrelsen vill också ha ett mål för statliga investeringar.
1. Löser inte problemet. Vad vill socialdemokraterna göra?
Det är välkommet att S vill mäta sysselsättningen i arbetade timmar, men det svarar inte alls på huvudfrågan hur S vill åstadkomma att antalet arbetade timmar ökar. Vilka åtgärder tänker sig socialdemokraterna? Hittills verkar skattehöjningar på arbete vara huvudförslaget, men det ger inte fler timmar i arbete.
Dessutom: Redan sedan många år mäts sysselsättningen i arbetade timmar. Det är ett av de mått som regering, myndigheter, forskare, med flera redan använder för att analysera mål och medel för arbetsmarknadspolitiken. Vari ligger det nya?
2. Feltänkt om investeringsmål.
Att i en demokratiskt styrd marknadsekonomi sätta upp särskilt mål för de statliga investeringarna är feltänkt. Omfattning och inriktning av statens verksamhet - inklusive investeringar - ska styras av medborgarnas önskemål och efterfrågan - inte av planekonomiskt satta utgiftsmål i miljarder kronor. Risken att pengarna slussas som en ny typ av bidrag tillbakagående branscher och regioner är uppenbar.
Erfarenhetsmässigt leder sådana (kvantitativt formulerade) mål till ineffektivitet och slöseri med resurser. Till detta stora problem kommer så definitionsproblem: är statliga satsningar som t ex mer pengar till utbildning att se som investering eller konsumtion?

(Publicerad på Svenska Dagbladets webbplats den 29 november 2011 kl 16:15)

När det gäller solidaritet utförd i praktisk politik är svaret från Vänsterpartiet ett återkommande nej.

Vänsterpartiet är i praktisk politik Sveriges mest osolidariska parti. Det har alltid varit viktigare för partiet att stå vid sidan om internationellt samarbete än att rösta för ett svenskt engagemang. Vänsterpartiet var sålunda emot att Sverige gick med i Nordiska rådet, GATT (numera WTO), OECD, EFTA, EU, IMF och Världsbanken, och säkert många fler samarbeten. Partiet har alltid varit emot att Sverige samarbetar organiserat med andra länder. Det gäller särskilt grannarna i det fria marknadsekonomiska Europa.

Solidaritet står i röd skrift på V:s plakat och Internationalen sjungs kraftfullt på mötena och 1 maj – men när det gäller solidaritet utförd i praktisk politik är svaret från Vänsterpartiet ett återkommande nej. Det senaste exemplet var när Vänsterpartiet förra året – tillsammans med Sverigedemokraterna – sade nej till ett mindre svenskt lån till Irland som bidrag till landets krisåterhämtning.

Det är därför föga överraskande att Vänsterpartiet idag även säger nej till alla tankar på svenska insatser för att undvika en alleuropeisk bankkris som skulle slå mot vanligt folks jobb och pensioner – i hela Europa inklusive Sverige.

Folkpartiet och övriga regeringspartier har, tvärtemot vad Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson skriver på Brännpunkt den 27/11, aldrig sagt att Sverige ska rädda några bankaktieägare vare sig i övriga EU eller i vårt land. Tvärtom har vi betonat Sveriges erfarenhet från 1990-talet, nämligen att stöd inte ska belasta skattebetalarna, och – om bankägarna inte klarar ett konkurshot – att staten ska ta över alla aktierna till nollpris.

Det är beklagligt att Andersson-Sjöstedt på tvärs med denna mycket välbekanta hållning som Andersson och Sjöstedt fått höra många gånger i både finansutskottet och EU-nämnden, sprider en direkt osanning genom att skriva att jag ”vill att svenska skattepengar ska riskeras för att rädda krisbanker”.

Varför inte istället pröva på en gnutta genuin solidaritet med andra människor i Europa i dessa kristider? Solidaritet skulle kunna bli Vänsterpartiets överraskande julklapp till människorna i EU.

CARL B HAMILTON (FP)

ekonomisk talesperson och ordförande i riksdagens EU-nämnd

Här länk till den ursprungliga artikeln på Svenska Dagbladets Brännpunktsida

(Detta är en något längre version av artikel införd i Svenska Dagbladet den 24/11)

Både USA och Storbritanniens statsfinanser är i djup kris. Men inget av länderna har euron som valuta. Krisen har slagit till i Grekland, Italien, Portugal och andra länder – inklusive USA och Storbritannien – men inte i välskötta euroländer som Finland, Tyskland och Nederländerna. Om ett land driver en vettlös ekonomisk politik går det illa, oberoende av vilket valutasystem landet har.

Jämför Sverige och Finland! Skillnaderna sedan euron infördes i ekonomisk utveckling mellan Sverige – utanför euron – och Finland – med euron som valuta – är närmast försumbara. Det gäller BNP-tillväxt, inflationstakt, investeringar, export, offentlig skuld och budgetbalans. Chefekonomen vid Finlands riksbank, Annti Suvanto, summerade nyligen en jämförelse mellan Sverige och Finland så här:

”Den ekonomiska utvecklingen har varit närmast identisk i [Sverige och Finland]. Båda länderna har haft en bättre ekonomisk utveckling än genomsnittet för euroländerna vad gäller tillväxt och inflation. Sverige har klarat sig bra utanför euron. Finland har klarat sig bra inom euron. Goda samhällsinstitutioner, en god politik, och förtroende är nycklarna till framgång. Det finns ingen mekanism som skyddar mot dålig politik.”

Alltså: Ska Europa reda upp skuldkrisen måste politikens fokus ligga på nya regler, skulder, underskott och högre tillväxt – inte på valet av valuta.

För Sverige är det viktigt att det i Europa inte sprider sig en allmän bankkris som drar med sig Sverige. En sådan skulle drabba löntagare, pensionssparare och insättare i hela Europa – inklusive Sverige – med bl. a ökad arbetslöshet och lägre inkomster som följd.

Det handlar om svensk självbevarelse. Därför bör Sverige vara berett att stödja åtgärder mot en europeisk bankkris som orsakar arbetslöshet och lidande, förutsatt att både bankägare och landets regering först gjort allt, inklusive tagit över banken och nationaliserat den. Ett stöd bör alltid utformas på ett sådant sätt att skattebetalarna efter en bankkris får tillbaka sina utlägg med ränta.

Utgången av skuldkrisen ser ut att bli dels ökad makt för Tyskland, dels att trenden befästs med ett fördjupat samarbete inom en mindre grupp länder som Sverige inte tillhör; Sverige riskerar att bli den europeiska randstat som Carl Bildt varnade för. På det ekonomiska planet görs nu allt oftare upp om politiken enbart mellan de 17 euroländerna.

Främst Frankrike vill exkludera Storbritannien från kärnan i Europa på grund av landets ofta destruktiva hållning i krisen. Sverige som icke-euroland riskerar dessvärre att svepas med i många euroländers motvilja mot Storbritannien. Sverige måste därför vara noga med att inte bunta ihop sig med Storbritannien i samarbete med udden riktad mot euroländerna. Det ligger istället i Sveriges intresse att inte splittra Norden, och att utveckla samarbetet med främst Tyskland, Finland, Nederländerna, Danmark, Baltikum och Polen för att motverka effekterna av ett växande utanförskap i Europa.

Tyskland vill nu införa nya åtgärder för prevention, kontroll och rättslig disciplin mot euroländers skulder och budgetunderskott. Det är – märk väl! – saldot i medlemsstaternas budgetar som står i fokus för nya åtgärder – inte statsbudgetens sammansättning eller den offentliga sektorns storlek. De bestämmer varje land självt.

Med tanke på Sveriges extremt sammantvinnade ekonomiska integration med övriga EU är euroländernas inriktning på ett exklusivt samarbete ett allvarligt bekymmer. I rum där Sverige inte finns med kommer det att fattas beslut med långsiktiga verkningar för oss, och det blir beslut som inte alltid tar hänsyn till Sveriges särskilda förutsättningar och långsiktiga behov. Det gäller t ex arbetsmarknad och lönebildning där reglerna för bl a vår exportindustri är annorlunda (och bättre). Vi kan inte skydda oss mot andras beslut på detta område om vi inte själva är med och får bevaka våra intressen. Inget ombud gör det lika bra som vi själva!

Vi har anledning av vara stolta över att Sverige inte är i samma ekonomiskt trängda läge som många EU-länder. Stoltheten får dock inte slå över i bristande medkänsla med drabbade och förtvivlade familjer i andra europeiska länder.

Om man tycker att solidaritet och sammanhållning i ett samhälle är viktiga ingredienser kan en sådan hållning inte göra halt vid Öresund och Ålands hav. Den måste inkludera människor i våra europeiska grannländer. Alla fransmän, greker, irländare, osv. är inte giriga bankdirektörer och korrupta beslutsfattare, utan helt vanligt folk, som idag är rädda att förlora jobbet och pensionen.

Liksom med Lettland, Island och Irland bör Sverige därför vara berett – med liknande villkor och återbetalningsrutiner – att bistå med lån om enskilda människors lidande kan mildras.

Idag är Sverige starkt. Imorgon kan det dock vara vi svenskar som behöver andras stöd, ekonomiskt och politiskt. Vi får inte glömma att investera i andra länders vilja att vara lyhörda för våra framtida önskemål när det gäller inflytande och ekonomisk likabehandling.

Vi bör därför se vårt deltagande med att lösa skuldkrisen också som en försäkringspremie för att vi ska få omvärldens stöd i händelse av framtida egna problem!

Carl B Hamilton,
ordförande i riksdagens EU-nämnd, ekonomisk talesman (FP).

Nu är det inne bland trendkänsliga ledarskribenter, krönikörer och vacklande partiföreträdare att kritisera riksdagsledamöters pensionsvillkor och, om än i mindre grad, ersättningarna.



Erik Helmersson i DN skriver om de "rika efter riksdagen" över 50 år som lutar sig tillbaka med inkomstgaranti tills de går i pension "för att göra ingenting" (den 14/11). K-G Bergström i Expressen tycker det är "skandal" att inte andra tycker som han om "bidragsfrälset" (10/11).



Kraven på sänkta ersättningar återkommer med ojämna mellanrum. Några grundläggande frågor brukar kritikerna undvika. Så även denna gång.



Är uppdraget som riksdagsledamot i fyra år - ofta med risk för petning - att se som ett vanligt lönejobb? Finns det några skillnader? Finns det något skäl att uppmärksamma sådana skillnader?



Kan det ligga i samhällets intresse att genom goda villkor säkerställa att urvalet av kandidater till politiska församlingar blir stort och varierat? Att det ska gå att locka även många med redan goda inkomster och pensionsvillkor och få dem att pröva på ett riskfyllt riksdagsuppdrag?



Om inte, vilken slags riksdagsledamöter vill vi istället ha? Vill vi ha ledamöter som ställer upp oberoende av ersättning eller till låg ersättning, dvs. den typiska vänsterståndpunkten. Då får vi många rika och sponsrade personer.



Vill vi ha enbart personer som ställer upp på, säg, 25 000 kr/mån, och 2 års ersättning om de blir petade av sitt parti eller väljarna vid, säg, 55 års ålder?



Alltså: Tror kritiker som Helmerson, Bergström och alla andra att utbudet av riksdagskandidater är oberoende av de ekonomiska villkoren? I så fall tror de helt fel, och de är i dålig kontakt med folks drivkrafter.



Självklart är den ekonomiska framtiden en viktig faktor som avgör om enskilda personer vill ställa upp som kandidat till riksdagen. Om inte annat kommer deras familjer att ha synpunkter på inkomstläget, förutom ökad frånvaro från hemmet.

Eftersom kritikerna inte är några dumbommar bli slutsatsen att de vill ha en annan sammansättning av riksdagen.



Det är självklart om pensionsvillkor för dem över 50 försämras så kommer färre medelålders att kandidera. Det är den uppenbara effekten av Helmerson, Bergström m fl förslag, och som de naturligtvis också eftersträvar. Kritikerna vill ha fler yngre, och färre äldre som kandiderar. Fler som är politiska broilers som redan i unga år går in i politiken, och som sedan stannar där med successivt allt högre placering på riksdagslistorna.

Det blir färre kandidater som bryter upp från sitt vanliga civila jobb i 40-50-åldern för att pröva på politiken för att kanske åka ut, eller sluta, efter några perioder.

Kritikernas outtalade stridsrop är: De försiktiga medelålders personerna som likt andra människor funderar på sin familjs försörjning efter 50 måste nu bli färre i riksdagen! De är för många idag! Ut med dem!



Ja, ni kommer säkert att lyckas att ändra riksdagens sammansättning. Men till det bättre?

”Sparande till framtidens pensioner är viktigt.” Så skrev jag i min artikel om fackliga fonder på DN debatt (2011-11-08).

PTK väljer i sitt svar att avsiktligt misstolka i repliken publicerad på DN-debatts webbplats 2011-11-09. Cecilia Fahlberg, ordförande, PTK och Per-Olof Westerlund pensionsexpert på PTK ifrågasätter om jag tycker att tjänstepensioner har en funktion att fylla.

Tjänstepensionerna spelar en central och allt viktigare roll i det svenska pensionssystemet. Men det betyder inte att fackligt kontrollerade fonder som skickar pengar till facken, LO och PTK, är en oundgänglig eller välfungerande del. Jag tror tvärt om att det skulle vara bra för pensionsspararna om deras fackliga företrädare koncentrerade sig på att förhandla fram rimliga avtal med arbetsgivarna. Fondförvaltandet och pensionsadministrationen finns det andra som kan sköta. Därtill bör fristående, utomstående experter ha uppdraget att utvärdera förvaltning och avkastning, och också bestämma hur det ska publiceras och presenteras. Jämförbarhet och transparens är nyckelord.

PTK-företrädarna hävdar att upphandlingarna som de ansvarar för ”leder till åtskilliga tusenlappar mer i plånboken som pensionär”. Det påståendet vill jag ifrågasätta. Det är avkastningen efter avgifter som avgör hur pensionskapitalet utvecklas. I min artikel berättar jag om den dåliga avkastningen i PTK:s tjänstepension ITP. Åren 2007 till 2010 blev den genomsnittliga avkastningen minus 12,7 procent. Det urval som PTK ställt till förfogande gick alltså väsentligt sämre än genomsnittet för hela fondutbudet i Sverige, som gav en avkastning på minus 7,2 procent samma period. Detta är redovisat i en artikel i DN 2011-09-21.

Fahlberg och Westerlund påstår att det är för kort tid att utvärdera deras upphandlingar efter tre år. Det är ett märkligt påstående med tanke på att deras eget bolag, Collectum, har genomfört en utvärdering av precis samma period. I ett pressmeddelande hävdade Collectum att upphandlingarna givit högre avkastning, men för att nå det resultatet krävdes att de jämförde med rena börsplaceringar.

http://www.collectum.se/sv/Annat/Pressrum/Pressmeddelanden/Pressmeddelanden1/Tre-ar-med-upphandlade-forvaltare-59-procentenheter-hogre-avkastning-till-tjanstepensionsspararna/

Är det verkligen i PTK-medlemmarnas intresse att bara utvärdera systemet efter tre år om slutsatsen är att PTK valt rätt väg? Den utvärdering som DN publicerade, och som visade att PTK valt en väg som gav sämre avkastning, kan inte viftas undan så lättvindigt.

TCO:s Roger Mörtvik har publicerat en annan replik på min artikel som indikerar ett allvarligt missförstånd.

http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2011/11/08/hamilton-gar-vilse-i-debatten-om-tjanstepensionerna/

Mörtvik lanserade idén att tillväxten i de fackligt kontrollerade fonderna beror på att de ”kommer att ha en mångdubbelt bättre avkastning på sitt pensionskapital de närmaste åren jämfört med andra marknadskonkurrenter”. Det är helt fel. McKinseys framskrivning som jag har refererat modellerar tjänstepensionsmarknadens tre viktigaste komponenter; premieinbetalningar, pensionsutbetalningar och placeringstillgångar. De större tillgångarna framöver drivs av demografisk utveckling, reallönetillväxt och ökande andel av lönen som betalas in i premier vilket är reglerat i kollektivavtalen. Alecta, AMF och Folksam ökar särskilt mycket enligt McKinsey eftersom parterna på arbetsmarknaden utsett dem till ickevalsalternativ.

Grundfrågan kvarstår efter PTK:s och TCO:s repliker. Är det rimligt att gigantiska pensionsfonder helt eller delvis kontrolleras av facken? Är det önskvärt med en situation där parterna på arbetsmarknaden plockar ut stora summor ur de bolag de kontrollerar för att finansiera ”informationsverksamhet”? Det är bra att Finansinspektionen nu ska utreda saken.

Löntagarfonderna avskaffades för 20 år sedan. Svenskt Näringsliv bör sluta medverka till att långt större fonder sätts i fackens händer idag.

Publicerad i dag den 8/11 DN-debatt. Viktigt bakgrundsmaterial finns:på
1. SEBs webbplats: http://www.seb.se/pow/wcp/index.asp?ss=/pow/wcp/templates/sebarticle.cfmc.asp%3FDUID%3DDUID_04535A981FD66BAEC1257933004377EF%26xsl%3Dse/sebarticle.xsl%26sitekey%3Dseb.se%26lang%3Dse. Frågor om studien riktas till SEB Trygg Livs välfärdsekonom Jens Magnusson, 070-2102267, eller VD Jan Stjärnström, 0771-621010.
2. På Pensionsnyheterna webbplats som du här finner hänvisning till med en PDF-fil: http://www.folkpartiet.se/tre_lankar_med_bakgrundsmaterial .

Ingress.
Ny facklig makt. Den fackliga rörelsen kontrollerar i dag, helt eller delvis, pensionsfonder med tillgångar på över 1.000 miljarder kronor. Om tio år handlar det om 2.500 miljarder, enligt en ny rapport. Den här betydande maktkoncentrationen – som sker helt utan debatt – påverkar politiken och kan sänka pensionerna för många svenskar. Tystnaden kring dessa stora maktfrågor måste nu brytas.

Text:
För i dagarna 20 år sedan lade regeringen Bildt fram propositionen om löntagarfondernas avskaffande. Slutpunkt sattes därmed för ett djupt olyckligt experiment i svenskt samhällsliv. Fondsocialismen hotade Sveriges politiska pluralism och ekonomiska välstånd. LO-tidningen utropade att ”Med fonderna tar vi över successivt”. Arbetarrörelsen skulle ta kontroll över näringslivet genom fonder som företagen själva skulle tvingas finansiera.

Efter en inledningsvis eftergiven hållning från arbetsgivarföreningen SAF:s och en principlös borgerlighets sida, mobiliserade personer som Curt Nicolin och Assar Lindbeck motkrafter och en bred motståndsrörelse väcktes mot fonderna. Väljarna sade i riksdagsvalen 1976 och 1979 nej till fonderna. Det var en avgörande liberal kraftsamling som vände Sveriges utveckling bort från avgrunden. En kraftigt nedskalad variant infördes dock efter valet 1982.

I tysthet sker i dag något långt större än vad löntagarfonderna någonsin blev. Löntagarfondernas kapital uppgick som mest till 20 miljarder kronor innan de avskaffades av Bildt-regeringen. I dag har facken tagit kontrollen över fonder med långt större tillgångar – och det har skett utan debatt och utan att kritiska frågor har ställts. Pengarna kommer från den modell för tjänstepensioner som facken drivit fram och som organisationen Svenskt Näringsliv (SN) aningslöst har accepterat.

Tre företag som helt eller delvis kontrolleras av facken dominerar tillsammans den svenska tjänstepensionsmarknaden. De är:

• AMF som har fem höga företrädare för LO i styrelsen och som ägs av LO och SN.
• Alecta som har Erik Åsbrink (S) som ordförande, ett ömsesidigt livförsäkringsbolag som kontrolleras av den fackliga organisationen PTK samt SN.
• Folksam som styrs av arbetarrörelsen och har LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin som central makthavare.

De samlade placeringstillgångarna från tjänstepensionsspararna i dessa tre bolag över en biljon kronor, alltså över 1.000 miljarder kronor, och är i dag till cirka 22 procent placerade i svenska aktier. En framskrivning av tjänstepensionsmarknaden som konsultföretaget McKinsey & Co gjort på uppdrag av SEB visar att de tre bolagen som på ett eller annat sätt kontrolleras av löntagarfondernas tillskyndare år 2021 har greppet om hela 2.500 miljarder kronor. Då, år 2021 – 30 år efter löntagarfondernas avskaffande – sitter alltså facken med och bestämmer över 125 gånger så stora tillgångar som löntagarfonderna någonsin förfogade över.

Sparande till framtidens pensioner är viktigt. Spelar det då någon roll vem som kontrollerar pensionsfonder? Gör det någon skillnad om det är fackligt styrda bolag som tar greppet om tjänstepensionsmarknaden i stället för privata företag som i konkurrens på lika villkor tävlar om spararnas förtroende? Ja, det är jag övertygad om. Låt mig redovisa tre skäl:

1. Pengar till facken påverkar svensk politik. Parterna på arbetsmarknaden plockar ut pengar ur de bolag de kontrollerar för att finansiera ”informationsverksamhet”. LO fick 54 miljoner kronor från AMF valåret 2010. Alecta skickade 46 miljoner kronor till PTK samma år, allt enligt en granskning som tidningen Pensionsnyheterna (nr 8 2011) nyligen publicerade.
Som jag kunnat redovisa tidigare spelar LO:s ekonomiska resurser en avgörande roll för Socialdemokraternas valkampanjer. 2010 fick Socialdemokraterna ungefär 85 miljoner kr från LO, och LO plockade samtidigt ut 54 miljoner kr ur AMF.

2. Fackliga ombudsmän tenderar alltför ofta att prioritera makt och kontroll framför ekonomiska framsteg. Från att tidigare ha låtit privatägda pensionsföretag tävla fritt om erbjudanden om produkter och rådgivning har arbetsmarknadens parter drivit tjänstepensionsmarknaden mot ett allt snävare utbud och mot en allt mer dominerande ställning för de egna bolagen, AMF, Alecta och Folksam. Syftet sägs ha varit att man vill pressa fram lägre avgifter. Men som en granskning tjänstepensionen ITP åren 2007 till 2010 som DN nyligen visade blev den genomsnittliga avkastningen minus 12,7 procent (2011-09-21, http://www.dn.se/ekonomi/din-ekonomi/utvalda-fonder-gar-samre-an-snittet [1]).

Det urval som arbetsmarknadens parter ställt till förfogande gick alltså väsentligt sämre än genomsnittet för hela fondutbudet i Sverige, som gav en avkastning på minus 7,2 procent samma period. Arbetsmarknadens parter förefaller prioritera de egna bolagen på bekostnad av sina pensionssparares pensioner.

3. Tendensen på tjänstepensionsmarknaden, att arbetsmarknadens parter skapar system som ger fackens egna bolag en allt mer dominerande ställning, innebär en betydande maktkoncentration. Den extremt stora kapitalansamling på 2.500 miljarder kronor hos de fackligt kontrollerade bolagen får konsekvenser på flera plan: dels innebär den bristfälliga riskspridningen att några få beslutsfattares dåliga placeringar kan sänka pensionerna för ett stort antal svenskar, dels finns risken att de fackligt kontrollerade bolagen är dåliga och svaga ägare av svenska företag. Med den kapitalansamling som sätts i LO-ombudsmännens händer får vi vänja oss vid att allt fler svenska företag har fackliga intressenter som dominerande ägare.

SN:s företrädare SAF spelade en stor roll för mobiliseringen mot löntagarfonderna. Varför sätter inte SN klackarna i marken och stoppar den utveckling som leder till att mångfalt större fonder och investeringsbelopp sätts i fackens händer?

Samma principer för en god marknadsekonomisk ordning som bör gälla när politiker fattar beslut, bör även gälla när arbetsmarknadens parter är beslutsfattarna. Man bör skapa marknader där det är låga trösklar för nya placerare. Beslut bör fattas så decentraliserat, riskspridande och konkurrensneutralt som möjligt. Det är bättre om beslut om pensionslösningar fattas ute på företagen än att de tas av några få ombudsmän på stora centralorganisationer.

I dag, 20 år efter att löntagarfonderna stoppades, måste vi säga nej till en utveckling där pensionsspararnas pengar blir instrument i fackens händer. Den tystnad som präglar dessa stora maktfrågor måste nu brytas.

I Sverige tävlar olyckskorparna i pessimism över resultatet av EUs toppmöte om skuldkrisen. Ett misslyckande var uppenbarligen intecknat i förväg. Därför kom det konkreta resultatet tydligen som en kalldusch; det bagatelliseras och förminskas. Men på andra sidan Ålands hav har man haft euron i mer än tio år. Vad tycker man där?

I Finland förefaller stämningen vara god och nöjd, om man inte är Sannfinländare förstås (se nedan). Den finske kommissionären Olli Rehn får nu utökade befogenheter och blir vice ordförande i kommissionen. Rehn stärker sina möjligheter att efterträda Jean Claude Junker som ordförande för euroländerna.

I Sverige surar media och de flesta politiker misstroget över toppmötets resultat. Tanken att en svensk centerpartist skulle ha fått ansvar för Europas europolitik svindlar.
Dags att flytta till Finland?

*************************

Här kommer två artiklar från Hufvudstadsbladet om toppmötet mm:

”Regeringspartierna prisade toppmötesresultaten i riksdagen i dag.”
HBL-FNB Uppdaterad: 27.10.2011 21.50

Resultaten av EU-toppmötet gynnar Finland, anser företrädarna för regeringspartierna. Sannfinländarna sällade sig som väntat inte till hyllningskören.
Statsminister Jyrki Katainen (Saml) berättade genast på morgonen om resultaten av mötet för riksdagens stora utskott [motsvarigheten till svenska riksdagens EU-nämnd]. Katainen kunde dock inte komma till riksdagens frågestund för att besvara frågor från andra riksdagsledamöter. Den enda som tog upp toppmötet på frågestunden var Silvia Modig (VF). Hon öste beröm över både Katainen och finansminister Jutta Urpilainen (SDP). Särskilt gladde hon sig över att mötesbesluten låter investerarna bära sitt ansvar. Enligt henne var det en positiv överraskning att man redan nu kom överens om en grekisk skuldsanering.

– Det var lite mer än vad jag väntat mig.

Katainen kunde ännu inte informera stora utskottet om vad Finlands andel blir av de garantier på 130 miljarder euro som ska ges för lån till Grekland. Det klarnar först när man känner till hur mycket Internationella valutafonden IMF ställer upp med. Enligt Katainen ska den frågan avgöras under de närmaste dagarna.

Äntligen beslut
Finansminister Urpilainen var inte med på resan till Bryssel eftersom det i sammanhanget inte hölls något finansministermöte. Hon stod dock under kvällens lopp i kontakt med Katainen. Urpilainen sade till FNB att hon är glad över att toppmötet äntligen fick till stånd beslut. EU:s beslutsförmåga hade redan satts under tvivel. Enligt henne är det positivt att investerarna får större ansvar. Hon ansåg det också bra att länderna själva behåller ansvaret för sin ekonomi och sina skulder. Dessutom var hon glad över att skattebetalarna inte behöver ställa upp med mer pengar. Urpilainen sade att det finns fortfarande många detaljer som måste finslipas. Brandmuren, det vill säga den mekanism som ska hindra krisen från att sprida sig, har bara skissats upp i grova drag. Det här är dock en fråga som även behöver behandlas på ett G20-möte.

Mindre nationell beslutsrätt
Vesa-Matti Saarakkala, som är Sannfinländarnas representant i stora utskottet, anser att krisuppgörelsen inte borde godkännas, eftersom den innebär att Finlands nationella beslutsrätt minskar. Enligt honom är det dags att "blåsa av spelet" och acceptera de problem som följer. Om besluten stjälps innebär det enligt honom att bland annat räntorna stiger, men några bra lösningar finns inte att tillgå.
Inte heller Mauri Pekkarinen (C), medlem i stora utskottet och ordförande för ekonomiutskottet, ansåg att besluten innebär både större muskler att hantera krisen och större risker. Enligt honom ökar riskerna för att de garantier Finland ställt utfaller till betalning.
***************
”Olli Rehn utnämndes till vice ordförande i EU-kommissionen”
Ekonomikommissionären Olli Rehn (C) har utnämnts till vice ordförande i EU-kommissionen.
Uppdaterad: 27.10.2011 20.45

Målet med utnämningen är att stärka ekonomikommissionärens ställning. Rehn kommer att assistera kommissionens ordförande i unionens och euroområdets alla toppmöten och ekonomiska verksamhet. Utnämningen träder genast i kraft. Kommissionen har sju vice ordförande sedan tidigare.

Finland har lobbat för att Rehn ska bli ny ordförande för eurogruppen då Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Junckers mandatperiod tar slut nästa år. Europa- och utrikeshandelsminister Alexander Stubb (Saml) ser utnämningen just som en signal om att det är Olli Rehn som blir eurogruppens följande ordförande.

– Det här är mycket bra. Det visar att ekonomiska frågor och finansfrågor har allt större betydelse.

Kan utnämningen ha en positiv inverkan på Finlands image, även om Rehn inte representerar Finland i kommissionen?

–Vi har en viss tudelning inom den ekonomiska politiken i EU, de som kör en tuffare linje och de som kör en lite lösare linje. Rehn tillhör den första gruppen, nog är han ju en tuff finländare.

Mari Kiviniemi är en glad Centerordförande i dag.
–Det är otroligt fint att en center-kommissionär och en finländsk kommissionär fick posten.

Att just ekonomikommissionären valdes till posten ser Kiviniemi som en signal på att man börjar kräva en mer disciplinerad ekonomi inom EU. Också partiesekreterare Timo Laaninen var mycket glad över utnämningen.
– Det är en stor sak för oss och för Finland, ett bra betyg på hans tidigare arbete. Jag har haft honom som arbetskamrat och vet att han jobbar hårt, vilken post det än gäller, säger Laaninen.

Uppgörelsen i natt är förhoppningsvis början på slutet av Europas skuldkris. Den gynnar vanligt folk i Europa, inklusive Sverige. Det ser nu litet ljusare ut för alla dem som annars med en alleuropeisk bankkris hade blivit arbetslösa, fått sämre inkomster, högre räntor och högre skatter. Nu finns istället ljusare förutsättningar och större ekonomiskt lugn och ro för vanligt folk i hela Europa.

Uppgörelsen är också mycket tysk och nordeuropeisk i sin utformning. Den innehåller delar som har varit viktiga för välskötta länder med arga väljare, som Tyskland, Nederländerna och Finland – t ex när det gäller hanteringen av banker. Därmed sagt att uppgörelsen i allt väsentligt ligger i linje med Sveriges syn.

Kraven på högre krav på kapitaltäckning – 9 procent år 2012 – bör av svenska banker vara väl förutsett, och det är i sammanhanget ett måttligt belopp som bör kunna kan tas ur vinsterna det senaste året.

Räddningsfonden och lösningen för privata bankers obligationsförluster (100 mdr euro) är inte okomplicerade och inte heller färdigförhandlade i för ägarna viktiga avseenden. Icke desto mindre, och för oss viktigast, kommer räddningsfonden sannolikt att kunna fungera som en mur kring annars konkursade banker – främst i Grekland – mot svallvågorna från den grekiska nedskrivningen och andra trovärdighetsproblem.

Ororsmolnet är framför allt Italiens hittills bristande reformförmåga – ett partipolitiskt ledningsproblem snarare än ekonomiskt problem – och Greklands ovissa förmåga till långsiktigt högre tillväxt. För dessa länder, liksom Portugal, är det sannolikt en lång väg till lägre underskott och skulder, som dock skulle underlättas enormt om de nu kommer in i en god cirkel med reformer, ökad tilltro hos investerare, lägre räntor, och successivt ökat politiskt stöd för ännu fler reformer. Föredömen är Irland, Lettland och Island. I bakgrunden finns dock den utökade räddningsfonden.

Uppgörelsen handlar om underskott och skulder. Dessa beror på varje lands ekonomiska politik. Om ett land driver en oförsiktig ekonomisk går det illa, helt oberoende av vilket valutasystem man valt.

Utgången av skuldkrisen kommer att befästa trenden med fördjupat samarbete mellan en mindre grupp länder som Sverige inte tillhör. Det gäller åtgärder för kontroll av skulder och budgetunderskott.

Med tanke på Sveriges mycket långgående ekonomiska integration – konjunkturmönster, handel, finansiella marknader, regleringar av finanssektorn, osv – är euro-17-ländernas exkluderande samarbete ett växande bekymmer för vårt land.

I rum där vi inte finns med kommer det att fattas beslut med långsiktiga verkningar för oss, och beslut som sannolikt inte tar hänsyn till Sveriges särskilda förutsättningar och långsiktiga behov. Därför är det naturligt när tiden är mogen att Sverige går med i eurosamarbetet.

Det bankakuta: För Sveriges del är det viktigt att vi inte dras med i en allmän europeisk bankkris som lätt skulle kunna drabba inte bara svenska företag och deras anställda utan även bostadsmarknaden. Därför ska Sverige nu vara berett att i handling stödja åtgärder mot en allmän europeisk bankkris, förutsatt att t ex lånegarantier och lån utformas på ett sådant sätt att svenska staten efter krisen med ränta får tillbaka sina utlägg.

Det farliga: På det politiska planet görs Europas ekonomiska politik nu alltmera upp mellan enbart euroländerna i EU-17, medan länder som Sverige hamnar allt närmare en ekonomisk randstatsposition. Med tanke på Sveriges mycket långgående ekonomiska integration – konjunktur, handel, finansiella marknader, nya regleringar av finanssektorn, etc. – är detta en för vårt land farlig utveckling.

I det akuta skedet kan dessvärre andra länder i EU-17 i slutna rum komma att fatta långsiktiga beslut som inte tar hänsyn till Sveriges egenheter, särskilda förutsättningar och långsiktiga behov av att sitta med där besluten tas eftersom vi just nu har svårt att göra vår röst hörd.

Det ansvarsfulla med sammanhållning: Vi har förvisso anledning av vara stolta över att vi som nation inte befinner oss i samma ekonomiskt trängda läge som de flesta övriga EU-länder, men en sådan stolthet får inte slå över i mallighet och bristande medkänsla med uppgivna och förtvivlade enskilda människor i andra europeiska länder. En betoning av vikten av sammanhållning i ett samhälle kan naturligtvis inte stanna vid Öresund och Ålands hav, utan måste inkludera också människor i våra europeiska grannländer. Alla är inte giriga bankdirektörer och korrupta beslutsfattare. Liksom i fallen med Lettland, Island och Irland bör Sverige vara berett att med liknande villkor och återbetalningsrutiner bistå länder om enskilda människors lidande kan mildras.

Är man stark – lär oss Bamse – ska man också vara snäll. Idag är Sverige starkt. Imorgon kan det vara vi svenskar som behöver andras stöd ekonomiskt och politiskt. Vi bör bland annat därför idag investera i andra länders framtida vilja och beredskap att vara lyhörda för våra önskemål när det gäller mer inflytande och ekonomisk likabehandling.