Blogg

Vattenkraftproducenterna måste ta större miljöansvarBifogar en artikel som nyligen publicerats.

Vattenkraften är en mycket viktig energikälla i Sverige som står för nära 50 procent av vår elproduktion. Samtidigt påverkar vattenkraften våra ekosystem. I takt med att kunskapen ökar om den roll motståndskraftiga ekosystem spelar för att möta klimathotet bör vi ställa större krav på miljöhänsyn i samband med vattenkraftproduktion.
Att Sverige med vatten- och kärnkraften som bas länge haft en trygg och nära nog koldioxidfri elproduktion är en viktig förklaring till att vi kunnat bryta sambanden mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av växthusgaser.
Samtidigt medför vattenkraften miljökonsekvenser genom sin inverkan på miljön. Såväl vattenmiljöerna
som fisket i vattendragen påverkas påtagligt negativt. Fördämningar förändrar dels vattenmiljöerna och livsbetingelserna för djur- och växtlivet i vattnet, dels påverkar de ekosystem på angränsande marker. För Folkpartiet liberalerna är det angeläget att slå vakt om de orörda nationalälvarna och deras käll- och
biflöden, men också att säkerställa den biologiska mångfalden kring redan reglerade vattendrag.
I EU:s ramdirektiv för vatten ställs krav på god ekologisk status för sjöar och vattendrag till 2015. I kraftigt modifierat vatten, till exempel på grund av regleringar i form av vattenkraft, talas det om god ekologisk potential. För att uppnå detta har åtgärdsprogram tagits fram av vattenmyndigheterna.
Enligt miljöbalken är det kraftproducenterna som ska utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.
Samtidigt som arbetet med åtgärder pågår på länsstyrelser och myndigheter förväntar vi oss att kraftbolagen tar sin del av ansvaret för att åstadkomma lösningar för fiskens vandring och biologisk mångfald.
Regeringen har gett Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att initiera en dialog mellan kraftbolagen, miljöorganisationer och berörda myndigheter om hur både miljö- och energimål kan klaras.
Vi anser att den pågående dialogen är värdefull men menar att lagen också skyndsamt måste moderniseras, och som i andra länder innehålla en tidsbegränsning när ny omprövning ska ske. Vi anser också att tillsynen behöverutökas och efektiviseras. Vår utgångspunkt är att vattenkraften, liksom kärnkraften och vindkraften, ska fortsätta spela en viktig roll för Sveriges elförsörjning och klimatpolitik, samtidigt som den lever upp till moderna krav på miljöhänsyn.
Jan Björklund (FP)
Partiledare
Anita Brodén (FP)
Riksdagsledamot och Folkpartiets
talesperson i miljöfrågor
Nina Lundström (FP)
Riksdagsledamot i miljöoch
jordbruksutskottet
Lars Tysklind (FP)
Riksdagsledamot i miljöoch
jordbruksutskottet
Karin Karlsbro (FP)
Ordförande i Folkpartiets
miljöpolitiska
programarbetsgrupp

Guest Commentary by Eugenie Scott, National Center for Science Education

Imagine you’re a middle-school science teacher, and you get to the section of the course where you’re to talk about climate change. You mention the “C” words, and two students walk out of the class.

Or you mention global warming and a hand shoots up.

“Mrs. Brown! My dad says global warming is a hoax!”

Or you come to school one morning and the principal wants to see you because a parent of one of your students has accused you of political bias because you taught what scientists agree about: that the Earth is getting warmer, and human actions have had an important role in this warming.

Or you pick up the newspaper and see that your state legislature is considering a bill that declares that accepted sciences like global warming (and evolution, of course) are “controversial issues” that require “alternatives” to be taught.

Incidents like these have happened in one or more states, and they are likely to continue to happen. Teachers are encountering pushback from many directions as they try to teach global warming and other climate science topics.

The importance of climate change education is, to the RealClimate community, a no-brainer. Numerous professional science organizations, from the American Chemical Society to the American Geophysical Union to the Geological Society of America have stressed the imperative of climate science being an integral part of science education.

So What’s a Teacher to Do?

Long a defender of the teaching of evolution, the National Center for Science Education has recently launched an initiative to support and defend the teaching of climate change science.

The “support” part has challenges all its own. Unlike evolution, which easily fits into biology and other life science courses, climate science spans multiple disciplines and can fall through disciplinary cracks in biology, chemistry and physics, or appear briefly in more specialized disciplines like ecology or Earth sciences. Moreover, climate science is complex and often non-intuitive, and students (and all too often teachers) stumble over misinformation and misconceptions that are hard to overcome. Many educational institutions are wrestling with how to support climate science in the K-12 curriculum.

But the “defend” part is where NCSE will make a unique contribution. Our experience over the decades helping teachers and school boards resolve the problems that have arisen over the teaching of evolution should stand us in good stead in helping them deal with this newer “controversial science”. Of course, there are many perspectives affecting the objections to climate science education, and each requires its own response.

Some of the denial is literal (It’s not happening! The science is bad!), some of it may be interpretive (it’s maybe happening but people aren’t to blame), and some of it stems more from the implications of climate change (it’s happening and maybe humans are responsible, but someone else is to blame and/or there’s nothing I can do about it). We’re going to help teachers understand where pressure against climate science education comes from, as the first step in helping them construct a response. From the evolution education controversy we learned long ago that one does not solve these problems merely by piling on more or better science: the underlying, motivating issues must be addressed. The science is essential, but not sufficient.

Climate change education should be an integral part of science education. Students should graduate from high school and certainly college with at least a basic understanding of the foundational concepts of climate science so they can understand human activities and how they are impacting climate and other aspects of the earth system.

This is no small task, and obviously NCSE as a relatively small non-profit can only do so much. We need your help.

We have been successful because we marshal allies, like scientists, teachers, parents, and other citizens, at the grassroots. NCSE’s success over recent decades in defending the teaching of evolution has been due in large measure to scientists and others who are willing to support good science education locally and at the state level. We also need scientists to provide us with their scientific expertise.

If you are a climate scientist, please give us your contact information so we can consult with you. Also, your contact information will be helpful to us if something occurs in your region or state where we need a scientist to write a letter, testify before a committee, support a teacher, or help in some other way.

Of course, an obvious way you can help is to join NCSE, but even if you don’t, your expertise will be helpful to us.

Visit our website, and contact our new Programs and Policy Director, Mark McCaffrey, who will be helping spearhead the new initiative, to let us know you support our effort. Teachers will thank you.

Yimbys studiecirkel om Den amerikanska storstadens liv och förfall fortsätter...

Sprawl i Florida
“ Våra vise män ville att pengarna skulle användas till omvälvningar som skapade väldiga villaförorter och svälte ut alla stadsdelar som stadsplanerarna betraktade som slumkvarter; de gjorde stora ansträngningar för att uppnå detta. Och det var det vi fick. ”

I detta kapitel diskuterar Jane Jacobs en central ingrediens i stadsplaneringen: pengar. Pengar är förstås en nödvändig förutsättning för att man ska kunna bygga fungerande storstäder, men enligt Jacobs kan pengar också förstöra städer. Det avgörande är hur de används och för vilka ändamål.

Jacobs skiljer på tre olika sorters pengar: privata pengar, statliga pengar och svarta pengar. Dessa tre typer av pengar kan användas till långsam, gradvis förändring (t.ex. små lån och krediter som används till kontinuerlig förnyelse av stadsmiljön) eller snabb, omvälvande förändring (t.ex. totalsanering och stora nybyggnadsprojekt). Jacobs hävdar att pengar som på något sätt investeras i stadsbyggande ofta är just omvälvande pengar, trots att städer för det mesta mår bättre av gradvis förändrande pengar.

Hon visar med en mängd exempel hur befintliga blandade stadsmiljöer antingen torkas ut eller översvämmas av omvälvande pengar och vilka problem det skapar. Hon påpekar också att det finns mycket pengar som skulle kunna användas till att skapa mer mångfald och bättre stadsmiljer som istället finansierar utbyggnaden av glesa bilberoende förorter.



Planförslag för Märsta Port (2011)

Som Jacobs framhåller är inte efterkrigstidens förortssprawl en olyckshändelse eller ett resultat av individernas fria val. Tvärtom har staten och kommunerna mycket aktivt stöttat denna process ekonomiskt. Man har målmedvetet drivit på utvecklingen mot ett fullständigt upplöst och bilberoende förortslandskap. I bakgrunden har naturligtvis den modernistiska stadsplaneringsideologin påverkat.

“ Privata investeringar formar städerna, men politiska idéer (och lagar) formar de privata investeringarna. Först kommer bilden av det vi vill ha; sedan ställs maskineriet in för att producera bilden. Det ekonomiska maskineriet har ställts in på att skapa stadsfientliga bilder enbart därför att vi som samhälle trodde att det skulle vara bra för oss.

Om och när vi börjar tro att vi vill ha en levande, varierad stad, som har förmågan till kontinuerlig, finkornig förbättring och förändring, kommer vi att ställa om det ekonomiska maskineriet så att vi kan få det. ”

Idag, 2012, så verkar idealen äntligen ha förändrats. Politiker, planerare och byggare pratar vitt och brett om blandstad och slänger sig gärna med urbana plus-ord. Samtidigt har man oroväckande svårt att gå från ord till handling, trots att vi nuförtiden uttryckligen säger att vi ska bygga stad istället för sprawl. Det är alltså hög tid att genomföra nödvändiga förändringar på stadsbyggandets ekonomiska område. Hur skapar vi finansiella strukturer som underlättar den stadsplanering som vi vill ha?

Tidigare inlägg i serien:
Studiecirkel om Jane Jacobs
Jane Jacobs: Förord
Jane Jacobs: Inledning
Trottoarens funktioner: Trygghet
Trottoarens funktioner: Kontakt
Trottoarens funktioner: Barnuppfostran
Parkens funktioner
Bostadsområdets funktioner
Vad som alstrar mångfald
Behovet av blandade primära funktioner
Behovet av små kvarter
Behovet av äldre byggnader
Behovet av koncentration
Några myter om mångfald
Mångfaldens självdestruktivitet
Gränser och deras vakuumzoner
Avslumning och förslumning

YIMBY om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, pengar, stadsbyggande, jacobs, yimby

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, pengar, stadsbyggande, jacobs, yimby

This month’s open thread. Current topics are focused on the laughingly bad Daily Mail article by David Rose, the fallout from the Wall Street Journal’s latest regurgitation of why no-one should ever do anything ever. And perhaps someone might want to audit some of David Whitehouse’s arithmetic and reading comprehension…

Or anything else. Within reason.

I senaste numret av "Mitt i Söderort" intervjuas Gustav Svärd från YIMBY.

Klicka här för att läsa hela artikeln (sidan 16).

YIMBY om: yimby, stockholm, söderort, bandhagen, älvsjö, gullmarsplan

Bloggar om: yimby, stockholm, söderort, bandhagen, älvsjö, gullmarsplan

Resultatet avEU-toppmötena om den s.k. finanspakten blev till slut – igår kväll – attStorbritannien och Tjeckien valde att stå utanför medan Sverige tillsammans med23 andra EU-länder valde att gå med. EU nu delas i två delar. Delningen är ettekonomiskt riskfyllt faktum som missgynnar Sverige. (Publicerad på SVT Debatt 31/1/2012).

Paktens syfte är enkelt: att genom nya och striktare EU-regler hindra enupprepning av skuld- och underskottskrisen i Europa eftersom sådana även skadargrannländernas välfärd och jobb, och -- som idag -- faktiskt hela världsekonomin.Att syftet nås ligger i högsta grad i det starkt ekonomiskt utrikesberoendeSveriges intresse.


EU-åtgärder med detta syfte är heller inget nytt. Detviktigaste nya EU-avtalet togs redan sommaren 2011, den s.k. 6-packen. EU:solika nya regelverk ska förebygga nya skuld- och underskott, bromsa en negativekonomisk spiral och stödja en återgång till långsiktig balans mellanoffentliga inkomster och utgifter. Som svensk kan man lägga märke till dessanya EU-regler är mindre tuffa i sina budgetkrav än vårt eget beslutade, ochsedan 15 år välfungerande, finanspolitiska ramverk, som vi naturligtvisbehåller.


Att avtalet, som påståtts av bl a Vänsterpartiet ochMiljöpartiet, skulle fungera som något slags tvingande bakväg för Sverige in i euronär ett rent hjärnspöke. Det handlar istället om åtgärder på EU-nivå för attpressa för mindre underskott och lägre skulder i medlemsländerna, och ingetannat. 


Majoritetsländer som går med i finanspakten är euroländernaplus bland annat våra närmsta icke-eurogrannar runt Östersjön. Den andra delenkommer att består av det numera EU-fientliga, konservativa och ekonomisktförsvagade Storbritannien och Tjeckien med sin EU-fientlige president Klaus.


Som det såg ut när socialdemokraterna sade nej till förnågra dagar sedan skulle det enbart bli Sverige som skulle slå följe medStorbritannien och Tjeckien i isolering. Alla andra EU-länder var på väg in ipakten. Vilket sällskap svenska socialdemokrater skulle ha hamnat i! Och detvar säkert bland annat detta som också fick partiet att byta fot.

För Sverige är det olyckligt och skadligt med den nya uppdelningen av EU.


EU-25 länderna kommer vid sina möten – som inledningsvisäger rum varje månad och ska fokusera på budgetfrågor – att diskutera nya beslutsom inte bara rör akuta frågor om budget- och skuldkris utan successivt ävenden inre marknaden, som konkurrens-, skatte- och arbetsmarknadsfrågor. I dessafrågor har Sverige mycken liberal politik gemensam med Storbritannien.

Bortfallet av Storbritannien är därför en motgång för Sveriges traditionellt liberala hållning när det gäller deninre marknaden, som vårt motstånd mot överreglering och för frihandel. Ibritternas frånvaro kommer besluten i Europa att bli mer av franskinspireraderegleringar och protektionism. Det understryker betydelsen av att Sverige tillslut med full kraft faktiskt är med när viktiga ekonomiska beslut tas; det ärviktigt för oss men också för hela Europa!

Detta EU-toppmöte har rest den grundläggande frågan om Sveriges tillhörighet iEuropa. Var hör Sverige hemma? Hos utpräglat EU-skeptiska regeringar, eller hosländer med värderingar som i Finland, Tyskland, våra baltiska grannstater,Polen, Benelux, Österrike, Irland med flera, som nu alla brottas med uppgiftenatt reparera Europa? Socialdemokraterna och dess politiska satelliter vacklardessvärre allt oftare i denna grundfråga.
 
Att som socialdemokraterna gjorde i december 2011, att hänvisa till Sverigeseurofolkomröstning 2003 som skäl för att inte vilja att Sverige ska vara med ifinanspakten, var för mig följden av en uppenbart oriktig och på okunnighetbaserad analys, och på tvärs med partiets traditionella hållning och kamraternasi brittiska Labour och övriga socialdemokratiska partier i EU. Nu blev det rättS-politik till slut – tack och lov.

Inrikespolitiskt är David Camerons beteende alltjämt applåderat av de egna, menstarkt kritiserat av t ex Labour, Liberalerna och även Financial Timesledarsida. Labours skuggutrikesminister Douglas Alexander kallar förhandlingarnaför ”katastrofala” därför att hanteringen fört Storbritannien till ”isolering”.

Om Sverige inte vore med i pakten skulle det demokratiska underskottet förSveriges del bli större och våra möjligheter att tillvarata och skydda våravärderingar och ekonomiska intressen bli mindre.


Det är en stor lättnad att regeringen i riksdagen och iBryssel fått igenom sin politik att vara med i pakten, och att Sveriges stol intekommer att stå tom!


Carl B Hamilton, professor och riksdagsman (FP)

Kapitalismen är i kris! skriker tidningarna ut. Samma ekonomiska system som under decennier gett oss välstånd tycks nu inte längre fungera. Men det är väl inte systemet i sig som inte fungerar, utan sättet att använda och uttolka det? En uttolkning som gett oss Carema-skandaler, perversa bonusar och ett överutnyttjande av naturens resurser. En tolkning som gjort det möjligt att på många håll lånefinansiera en ohållbar konsumtion, med för stora hus i USA och för dyra bilar i Grekland.

Som jag ser det är kapitalismens kris en moral- och ansvarskris. En stor del av problemet ligger nog i det finansiella systemet, där vi överlåtit ansvaret för hur vi vill satsa våra pensionspengar till anonyma fondförvaltare, som du aldrig träffar och som inte satsar sina egna pengar. Och som när systemet brakar ihop räddas av samma stat som i alla andra sammanhang vurmar för den fria marknaden. Vi har privatiserat vinsterna och socialiserat förlusterna. För kallade man det för Ebberöds bank.

Och vi har fortsatt att strunta i miljön på det att vinsterna skola bliva så stora som möjligt. Vi har inte internaliserat de externa effekterna, och därmed gjort det lönsamt att satsa på grön teknik. Den gröna teknik, som både skulle kunna rädda världen, och skapa en hållbar utveckling och nya jobb.


Bara idag kan man läsa i Dagens Industri flera intressanta exempel: "Sveriges flygplatser går back" - t ex flygplatsen i Jönköping som subventioneras med 20 miljoner per år. Och för några dagar sedan kunde man läsa om hur USA, Kanada och Kina protesterar mot att Europa inkluderar flyget i utsläppshandeln. Veckans Affärer skrev igår om hur svenska el-intensiva företag som Sandvik och Atlas Copco outsourcar sina utsläpp. I sina hållbarhetsredovisningar ser det ut som om Atlas Copco är mycket mer energieffektivt per omsättningskrona är Sandvik, men det beror bara på att man flyttat en stor del av tillverkningen till Asien och då struntar i att redovisa utsläppen som sker där.

Men som Veckans affärer klokt konstaterar: "Men precis som man kritiskt har börjat granska underleverantörskedjan för vissa konsumentvaror, där säljbolagen i väst använder outsourcing till namnlösa underleverantörer i öst för att kringgå konsumentkrav och regelverk, kommer det här sannolikt bli en utmaning även för verkstadsbolagen."

Många företag struntar i miljö så länge det inte finns nån reglering. Som om de verkade i ett kommunistiskt östland - och bara försökte smita från allt som inte uttryckligen är förbjudet.

Inte konstigt att kapitalismen  är i kris. En kris som handlar om moral och ansvar. Dagens företag måste också visa att de är en del av samhället och ta ansvar för detta. Först då kan vi få ett hållbart ekononiskt system.

Länkar:
Svenska flygplatser går back
VA - utsläppen outsourcas

Back in 2007, the IPCC AR4 SPM stated that:

“Most of the observed increase in global average temperatures since the mid-20th century is very likely due to the observed increase in anthropogenic greenhouse gas concentrations.”

This is a clear statement that I think is very well supported and correctly reflects the opinion of most climate scientists on the subject (and was re-affirmed in two recent papers (Jones and Stott, 2011;, Huber and Knutti, 2011)). It isn’t an isolated conclusion from a single study, but comes from an assessment of the changing patterns of surface and tropospheric warming, stratospheric cooling, ocean heat content changes, land-ocean contrasts, etc. that collectively demonstrate that there are detectable changes occurring which we can attempt to attribute to one or more physical causes.

Yet, in a paper just out in BAMS (Curry and Webster, 2011) this statement is apparently evidence that IPCC is unable to deal with uncertainty. Furthermore, Judith Curry has reiterated on her blog that the term ‘most’ is imprecise and undefined. For instance:

Apart from the undefined meaning of “most” in AR4 (which was subsequently clarified by the IPCC), the range 50.1-95% is rather imprecise in the context of attribution.

However, Curry’s argument is far from convincing, nor is it well formed (why is there a cap at 95%?). Nor was it convincing when I discussed the issue with her in the comments at Collide-a-Scape last year where she made similar points. Since the C&W paper basically repeats that argument (as has also been noticed by Gabi Hegerl et al who have a comment on the paper (Hegerl et al.)), it is perhaps worth addressing these specific issues again.

Let’s start with what the statement actually means. “Most” is an unambiguous adjective (meaning more than half), and ‘very likely’ in IPCC-speak means that the statement is being made with between 90 to 99% confidence (i.e. for every 10 such statements, the scientists expect 9 or more to pan out). Given that some people have found this confusing, it may help somewhat if the contents of the statement are visualised:

Figure 1: Two schematic distributions of possible ‘anthropogenic GHG contributions’ to the warming over the last 50 years. Note that in each case, despite a difference in the mean and variance, the probability of being below 50, is exactly 0.1 (i.e. a 10% likelihood).

The figure shows two Gaussian distributions, both of which have the probability of x being less than 50 at 0.1. i.e. P(x<50)=0.1. If either of them had been the distribution of the estimated increase in global temperatures due to anthropogenic greenhouse gas increases relative to the observed increase, the IPCC statement would have been almost exactly correct (i.e. if x=100*trend_caused_by_GHG/actual_trend). These distributions show a number of key issues that need to be appreciated. First, the actual increase of temperatures purely due to the rise in GHGs is not precisely known (and therefore there is a distribution of potential values). Note that we are presuming that there is a single ‘true’ answer, so the distribution is a measure of our ignorance, not a claim that the answer itself is a random variable.

Second, the IPCC statement is not a declaration about what the most likely value of ‘x’ is. It states merely that P(x> 50%) is at least 0.9. In the two figures, one has the mean value of x at 80%, while the other has the mean value at 100%. Both fit the IPCC statement equally well. Some people have interpreted the IPCC statement confusing the likelihood of the statement with the actual relative trend (i.e. that the 90% refers to the expected attribution), but that would be a big misreading of the text.

Third, there is certainly a potential for the increase in temperatures due to anthropogenic GHG changes to be greater than the observed trend because we know that there have been both natural (volcanic and solar) and human-caused (reflective aerosols, land use change) factors that are expected to have lead to cooling over the post-1950 period (therefore there is no cut off at 95% of the actual trend). The actual trend will be a function of the warming factors, balanced by the cooling factors. And of the warming factors, the well-mixed greenhouse gas (CO2, CH4, N2O, CFCs) changes are the dominant term (about 75% of the increase in warming factors from 1950, the rest is related to black carbon effects, ozone etc.).

Fourth, the statement clearly encompasses many different estimates of what the actual trends are being driven by and is not therefore a particularly strong conclusion. Myles Allen (Allen, 2011) points out that during the drafting, the text was changed from ‘contributed substantially’ to ‘most’, and focused on greenhouse gases rather than the total anthropogenic effect specifically in order to have a more quantitative conclusion and more justifiable statement.

Now let’s put some real numbers in here. Attribution is fundamentally a modelling task, and the principal models that can be used are the coupled GCMs – at least to start with. What do they estimate the warming trend from the well-mixed GHGs to have been over the last 50 years? The figure below shows this for some of the GISS CMIP5 models (more model data can be downloaded from CMIP5 portal):

The 50 year trends (here, from 1956 to 2005, 5 ensemble members), are 0.84ºC (range [0.79,0.92]) for just greenhouse gas forcing. and 0.67ºC (range [0.54,0.76]) for the all-forcings case (in CMIP3, the envelope of the all-forcing trends is [0.4,1.3], or equivalently 0.74 +/- 0.22ºC (1 sigma spread) using 55 individual model simulations – the wider spread reflecting structural variations in the models and forcings). As in the more recent model simulations, the GISS CMIP3 50 year trends using only well-mixed GHG forcings is around 0.1ºC more than the ‘all-forcing’ case (data here).

The actual observed trend depends a little on the dataset used, but is around 0.6 +/- 0.05ºC (1 sigma uncertainty in the OLS fit). If we then estimate the percentage (as illustrated above), assuming a 0.2ºC sigma in the model spread, ‘x’ is roughly 140% +/- 35% (1 sigma). If we interpreted that range as a Gaussian distribution (not really a good idea, but simple enough for illustration), we’d estimate that P(x<50%) would be less than 1% (even less likely than the IPCC AR4 statement allowed for).

There are good reasons why the IPCC assessed that the probability was not as low as suggested by the models or any individual attribution paper. Specifically, the overall assessment must take into account potential structural uncertainties that don’t come into the straight model analysis. For instance, the models may systematically be overestimating the GHG-driven trend, they may be underestimating the internal variability, and they may be undersampling the structural uncertainty in making models themselves. The first kind of error would cause an overestimate in the mean of the distribution, while the other factors would cause an underestimate in the variance of the trends – all would increase P(x < 50%). On the other hand, the net forcing is almost certainly less than the effect of anthropogenic GHGs alone and so that biases the mean of the ‘all-forcings’ trends low, and some of the spread in the trends is related to different models having different forcings (biasing the spread wide). These elements can be quantified during the attribution (using fingerprint scaling, monte-carlo emulators etc.), but when they are all taken into account, the difference is less than one might think (it turns out that structural uncertainty likely isn’t being underestimated and the internal variability in models comfortably spans the range inferred in the real world (Yokohata et al., 2011; Santer et al., 2011)).

Curry and Webster specifically bring up two issues that, they claim, lessen the confidence one should have in the IPCC statement: that the history of solar forcing is uncertain in scale, and that aerosol forcings have a huge error bar. These two statements are true as far as they go – the scale of solar forcing is not tightly constrained prior to about 1960, and the total aerosol forcing and it’s variation in time is uncertain. But C&W’s specific complaint is that the attribution studies used in AR4 used solar forcing that was too large compared to more recent studies. However, reducing any warming trend associated with solar actually makes the attribution statement more likely which somewhat undercuts their point.

With respect to aerosols, the key thing to remember that regardless of the magnitude of the change, the sign of the forcing is almost certainly negative (i.e. the net aerosol effect has been one of cooling). The dominant anthropogenic aerosols are sulphates (derived from the SO2 emitted during the burning of sulphur-containing fossil fuels), which are reflective, and hence cooling. Other aerosols (black carbon, organic carbon, nitrates) are more uncertain, but have a net effect that is smaller.

Now, the statement in AR4 specifically states that the effect of greenhouse gases is more than half of the observed trend, which is actually independent of the effects of aerosols. But with the high probability of aerosols being a net cooling, this increases the ratio of the GHG-driven trends to the actual forced trend.

The final issue is whether the internal variability of the system on multi-decadal timescales has been properly characterised. For instance, it is possible that all the models grossly underestimate the internal variability, in which case any expected trend due to GHGs would be drowned out in the noise. But there is no positive evidence for this at all – as Hegerl et al point out, the estimates of multi-decadal variability in the models and observational records all overlap within their (substantial) uncertainties (arising from the shortness of the record, and the difficulty in estimating internal variability in the presence of multiple forcings). So while it is conceivable be that there is a bias, it is currently undetectable, which implies it can’t be that large.

In summary then, the IPCC AR4 statement was a fair, even conservative, assessment. There is an unfortunate tendency to reify the particular statements made by IPCC, since there were clearly other correct statements that could have been made. For instance, it might well have been worthwhile to add a statement about the likely range of the anthropogenic trends (i.e 80-120% of the actual trend or similar), so that a better picture of the appropriate distribution could be given (see Huber and Knutti (2011) for examples). But claims that the statement was unsupported, or that it demonstrated that IPCC was ignoring uncertainty are simply untenable.

The next iteration (IPCC AR5) is now underway, but given the early results of the CMIP5 models (which are on the whole very similar, as discussed at fall AGU), and more recent literature on this issue (see refs below), I see no reasons in the recent literature why the conclusions in AR5 will be much different. But if anyone still finds the assessment confusing, they have an opportunity to make their points via the IPCC review process, and the resulting conclusions will likely be clearer because of them.

References

1. G.S. Jones, and P.A. Stott, "Sensitivity of the attribution of near surface temperature warming to the choice of observational dataset", Geophysical Research Letters, vol. 38, 2011. DOI.
2. M. Huber, and R. Knutti, "Anthropogenic and natural warming inferred from changes in Earth’s energy balance", Nature Geoscience, vol. 5, 2011, pp. 31-36. DOI.
3. J.A. Curry, and P.J. Webster, "Climate Science and the Uncertainty Monster", Bulletin of the American Meteorological Society, vol. 92, 2011, pp. 1667-1682. DOI.
4. G. Hegerl, P. Stott, S. Solomon, and F. Zwiers, "Comment on “Climate Science and the Uncertainty Monster” J. A. Curry and P. J. Webster", Bulletin of the American Meteorological Society, vol. 92, 2011, pp. 1683-1685. DOI.
5. M. Allen, "In defense of the traditional null hypothesis: remarks on the Trenberth and Curry WIREs opinion articles", Wiley Interdisciplinary Reviews: Climate Change, vol. 2, 2011, pp. 931-934. DOI.
6. T. Yokohata, J.D. Annan, M. Collins, C.S. Jackson, M. Tobis, M.J. Webb, and J.C. Hargreaves, "Reliability of multi-model and structurally different single-model ensembles", Climate Dynamics. DOI.
7. B.D. Santer, C. Mears, C. Doutriaux, P. Caldwell, P.J. Gleckler, T.M.L. Wigley, S. Solomon, N.P. Gillett, D. Ivanova, T.R. Karl, J.R. Lanzante, G.A. Meehl, P.A. Stott, K.E. Taylor, P.W. Thorne, M.F. Wehner, and F.J. Wentz, "Separating signal and noise in atmospheric temperature changes: The importance of timescale", Journal of Geophysical Research, vol. 116, 2011. DOI.

I förrgår var vi på premiären av Johan Westers och Anders Janssons nya show "Köp mjölk - skriv bok". Den handlar om vår tid och hur vi försöker få vardagens bestyr som att köpa mjölk gå ihop med projekt som att skriva en bok. Ingen Kajan, ingen Tiffany och inget Svinarp. Men en mycket bra show på alla sätt. Se den om du är i närheten av Lund den närmsta tiden.

En av de saker som tas upp i showen flera gånger är alla de krav som kommer med vår tids ständigt uppkopplade tillvaro. Och hel del betraktelser om skillnaden i hur ungdomar och äldre kommunicerar. "Ungdomarna är så snabba med sitt sms:ande att medan de beställer en kaffe latte på Espresso House hinner de kommunicera hela textmassan till Utvandrar-sviten".

Och i många roliga exempel fick vi se exempel på när Johan och Anders fick sms under föreställningen från barnvakten respektive frun.  "Är det OK att min pojkvän kommer hit?" "Visst" "Får han ta med sin övervakare?" Och flera andra fall där detta korthuggna sätt att kommunicera vållar förvirring.


Själv känner jag inga stora problem med att vara uppkopplad. Att läsa mailen i telefon, och kunna avverka många av dem på språng mellan möten etc, sparar mej besväret att sluta dagen med hundra olästa mail som ligger och gnager.

Alla roliga kontakter och idéer jag fått via den här bloggen, Facebook, Twitter och LinkedIn har gett mej massor av ny energi. Och för jobbets del så kommer det inte helt sällan in jobb via sådant som diskuterats i sociala media.

Så jag är som de flesta vet ganska nöjd med att kommunicera via sociala media, via mail och sms. Och jag tror inte heller att internet, med sina avancerade sökmotorer, gör att vi upptäcker mindre. I nya numret av Intelligent Life finns en artikel som vill hävda att serendipiteten, att via lyckliga omständigheter av slump göra nya upptäckter (har skrivit om detta begrepp flera gånger, med definition och allt), minskar på grund av att Google, Wikipedia etc leder oss rätt direkt. Men där känner jag inte igen mig alls. Inte hittar jag färre nya idéer pga av internet? Nej många, många fler. Och bloggar, Facebook osv ger mig ständigt anledning att titta närmare på olika saker. De senaste dygnen har det handlat om den svenska skolan, biogasinfrastruktur i Skåne, megastäder, Sven-Harry, cykling i Groningen, goda viner, hedonistisk hållbarhet, Liljewalcs vår salong, Buernos Aires mobility plan etc. Utan internet hade jag inte hittat mycket av detta.

Så internet gör oss nog inte mindre medvetna utan mer....

YIMBY om: stockholm, yimby, citybanan, pendeltåg, kollektivtrafik

Bloggar om: stockholm, yimby, citybanan, pendeltåg, kollektivtrafik

Nordiskt ledarskap i klimatarbetetDet behövs ett nordiskt samarbete kring klimat- och energiarbete för att i högre grad påverka den globala utvecklingen. Under Nordiska rådets möte den 24 januari anordnades ett seminarium om klimatarbetet. Där behandlades bland annat betydelsen av att ta i bruk förnybara energilösningar och öka energieffektiviteten för att främja grön tillväxt.

Vid seminariet belystes såväl den ekonomiska som den klimatrelaterade krisen där behov av såväl  internationella överenskommelser som politiska åtaganden är nödvändiga. Liksom innovationer och forskning.För att främja grön tillväxt behövs offentliga och privata partnerskap och långsiktiga investeringar. Det måste finnas klara målsättningar och en vägkarta för grön tillväxt, så att resurserna allokeras effektivt.

I Norden finns en stor miljömedvetenhet, men också ett internationellt engagemang och solidaritet. Vi har alla förutsättningar att agera gemensamt och fortsätta vara föregångare inom klimat- och energisektorn samt visa på ett gemensamt nordiskt ledarskap.
Ambitionsnivån i klimatarbetet behöver höjas. Näringslivet har ofta efterlyst långsiktiga spelregler  för att våga investera i t.ex. energismarta lösningar. I Norden finns riskkapital, genom bland annat Nefco och NIB, en möjlighet för nya innovativa satsningar.
Genom samlade åtgärder kan Norden med kraft visa ledarskap.

Lidingö kommun har hållit samråd för den nya översiktsplanen. Mitt i Lidingö uppmärksammar Yimbys yttrande med en intervjuartikel på sidan 7 i senaste numret. Rubriken "Vi vill slippa fler småhus" visar att våra visioner handlar om andra saker än att bara bygga mer.

Varför säger YIMBY nej?

Vi stöder kommunstyrelsens ambition att förtäta vissa av öns centrumområden, och bevara öns natur och parker. Men översiktsplanen behöver bli ännu tydligare på dessa punkter. När det ska byggas nytt på Lidingö så behövs det framförallt byggas flerfamiljshus. Byggnader med lokaler i markplan i stället för bilberoende småhusområden som tar upp värdefull natur- och parkmark utan att ge underlag för kollektivtrafik, handel eller service.

Nya hus kan göras attraktiva om de har varierad höjd, tilltalande fasadmaterial som tegel och puts, och detaljer som burspråk och balkonger. Det nybyggda flerfamiljhuset Villa Grevilli är ett gott exempel, även om vi gärna sett en mer färgstark fasad, och en butik eller en förskola i gatunivå.

Kritiken mot förtätning i Torsvik och Lidingö Centrum har framför allt grundats på påstått behov av parkeringsyta. Men det är en felaktig premiss att räkna med att varje hushåll i regionen ska äga en eller två bilar. Med bilpooler, marknadsmässiga parkeringsavgifter och förstärkt kollektivtrafik kan parkeringsnormen sänkas. Nya källargarage kan ge plats åt många bilar. En förlängning av tunnelbanan till Torsvik/Lidingö Centrum skulle kraftigt minska bilberoendet, förkorta pendlingstiden för de flesta lidingöbor, och förstärka näringslivet, när Lidingö Centrum tar över Ropstens roll som bytesstation.

Det är intressant att Mitt i Lidingö har uppmärksammat förslaget om att riva stadshuset, när det är kommunstyrelsen, inte YIMBY, som har lagt fram idén. Det krävs självklart eftertanke och utredning inför ett så stort projekt.

Rudboda är ett annat intressant område. Både skolan och kyrkan kommer rivas. Inte heller de låga brutalistiska husen vid Rudboda Torg är bevaransvärda. Det är hög tid för kommunen att ta ett helhetsgrepp, och upprätta en ny detaljplan för Rudboda. Till exempel kan man räta ut Norra Kungsvägen, och bygga upp ett nytt, mer småstadsmässigt, centrum.

Debatten om detaljplanen förs bland annat på den ideella webbplatsen Lidingösidan. De kritiska kommentarerna brister tyvärr ofta i saklighet och perspektiv, och missar centrala frågor som regionens bostadsbrist, bilberoende, eller underlag för handel och service.

YIMBY välkomnar en fortsatt diskussion om Lidingös framtid.

YIMBY om: stockholm, lidingö, yttrande, torsvik, lidingö centrum, kollektivtrafik, tunnelbana

Bloggar om: stockholm, lidingö, yttrande, torsvik, lidingö centrum, kollektivtrafik, tunnelbana

När jag var student på LTH brukade vi gå och äta lunch nästan varje dag på en restaurang som heter Finn Inn. Ni vet Finn är ju jätten som skulle riva hela domkyrkan, och som finns som staty i kryptan. På Finn Inn åt nästan varje dag också byggmästaren Harry Karlsson. Jag minns honom som en ganska ful, kort satt liten man i kostym. "Det det är Harry Karlsson" sa man.

Vad jag inte visste då var att han hade en son som hette Sven-Harry Karlsson, som inte kom så bra överens med sin far, och som sedermera själv skulle bli framgångsrik byggmästare. Sven-Harry växte upp i Lund, i ett hem med tavlor av Carl-Fredrik Hill och Ernst Josephsson på väggarna. Hans syster är Anna Wahlgren, men det är ju en annan historia.

När jag under sex år var med i Boverkets Stadsmiljöråd, innan det lades ner, lärde jag känna Sven-Harry, som också var en av medlemmarna. Stadsmiljörådet var ett av regeringen utsett råd som skulle diskutera stadsutveckling ur olika aspekter. Rådet  hade ofta mycket intressanta diskussioner kring stadsutveckling och stadsbyggande, och levererade input till Boverkets verksamhet. Men Boverket har raderat ut allt om rådet från sin webbplats. Men det finns massor av spår på andra webbplatser - rådet delade bl a varje år en utmärkelse som fick mycket uppmärksamhet. Men 2008 var det slut och Boverket lade ner rådet, utan vettig förklaring.

Sven-Harry gav färg åt mötena med sina berättelser ur verklighetens byggande och planerande. Han berättade ofta om sina vedermödor att med alla byggregler kunna bygga hus som folk vill bo i och som samtidigt håller hög kvalitet. Han förespråkade hållbarhet och kvalitet. Och hans synsätt hade lett till att hans företag Folkhem gått så bra att han haft råd att investera i konst.


”I vårt samhälle har vi varit dåliga på att betala för kvalitet. Allt ska gå så snabbt numera och det är kvaliteten som får ta stryk”.

Ett av alla intressanta möten hölls hemma hos Sven-Harry på hans lilla herrgård på Djurgården, med namnet Ekholmsnäs. Där fick vi en initierad visning av Sven-Harrys stora konstsamling, med ett helt rum med Carl-Fredrik Hill - målningar, en stor Strindberg-målning, Bruno Liljefors, Gösta Adrian Nilsson, Bror Hjort, men också en hel del modern konst, som Öyvind Fahlström osv. Det var som att gå runt i ett museum. och sen åt vi middag i Gula Rummet med den fascinerande Strindbergmålningen i bakgrunden.

Ett av de sista mötena som Stadsmiljörådet hade, berättade Sven_Harry att han tänkte bygga ett museum för att alla skulle kunna få njuta av all konst han samlat på sej. Han hade övervägt två placeringar - Lund eller Stockholm. Försökte säga att Lund nog gärna skulle se museet där. Nu blev det Stockholm, och det vackra mässingsklädda museet Sven-Harrys (konstmuseum)  finns nu på plats i Vasaparken i Stockholm, och öppnade lagom till Sven-Harrys 80-årsdag, hösten 2011.

Och som en typisk egensinnig Sven-Harry -idé har en exakt kopia av hela Ekholmsnäs första våning byggts upp på taket till museet. Så nu kan alla går runt i Sven-Harrys hem och se alla tavlorna på plats, precis som när vi hade möte med Stadsmiljörådet.

I lördags var jag och hustrun där och det var en lätt absurd känsla att gå runt och titta på tavlorna precis som vi gjorde när Stadsmiljörådet var på besök. Missa inte att besöka muséet när du är i Stockholm.

Länkar:

Sven-Harrys

När 99 procent avrösterna räknats hade 66 procent röstat ja till kroatiskt EU-medlemskap. 33procent röstade nej (den 22/1).
 
-- Kroatiens tydliga ja till EU-medlemskap är en viktiguppmuntrande signal för samarbetet i Europa. Det förtjänar särskild uppmärksamheti den navelskådande svenska EU-debatten med sin ofta avfärdande von-obenattityd till europasamarbetets lösningar.

-- EU fungerar uppenbarligen som en magnet trots både skuldkrisoch åtstramningsprogram. Vi EU-vänner gläds med majoriteten i Kroatien.

Nu på torsdag den 26:e januari träffas vi för BIMBY (Beer In My Backyard) på T.G.I. Fridays i Kungsträdgården, på Hamngatan 19. Välkomna!

T.G.I. Fridays har sänkt matpriserna. Vi kommer vara där från klockan 17 och framåt, för att hinna före rusningen, och studera folklivet i centrala Stockholm. Se Facebook-evenemanget här och kalenderhändelsen här.

YIMBY om: yimby, BIMBY, aktivitet, Kungsträdgården, Norrmalm

Bloggar om: yimby, BIMBY, aktivitet, Kungsträdgården, Norrmalm

A group of researchers at Carnegie Mellon University is trying to get a better understanding of the views of earth scientists regarding various climate change topics. They have set up an ongoing poll to do this, called Vision Prize. It’s a short (10 question) poll, covering topics like the rate of CO2 increase, predicted future temperatures, sea ice and sea level states, and hurricane frequencies. Early participants can designate a $20 donation from the group to a charity of their choice, upon completion. Please take a few minutes to help them out if qualified.

På det mänskliga planet är Håkan Juholts avgång naturligtvis en tragedi. Politik och ledarskap på partiledarnivå är dessvärre grym och måste så vara. Få slutar utan bitterhet.

I frågan om S och det aktuella förslaget till EU:s nya finanspakt har socialdemokraternas inställning varit i strid med partiets traditionella hållning i europapolitiken. Den har rimmat illa både med Sveriges och dess egen hållning under årtionden, nämligen att Sverige ska vara så nära som möjligt ekonomiskt integrerat med övriga Europa, med ett minimum av utanförskap och handelshinder. Sverige, även under socialdemokratiska regeringar, har alltid eftersträvat att vara med vid de bord där ekonomiskt viktiga beslut för vårt land föreberetts, diskuterats och beslutats. Så t ex var Sverige med i EFTA från start 1960 och i återkommande valutasamarbeten som EMS och ormen, med Tyskland som ankarland. (Däremot höll Sverige sig utanför säkerhetspolitiken, som bekant).

Resultatet av EU-toppmötet strax före jul 2011 blev att Storbritannien valde att stå utanför det nya så kallade stabilitetsavtalet, och att EU delas i två delar. Delningen är ett ekonomiskt farligt och riskfyllt faktum som Sveriges beslutsfattare har att förhålla sig till.

Att avtalet skulle fungera som något slags tvingande bakväg för Sverige in i euron är ett rent hjärnspöke. Det handlar istället om åtgärder på EU-nivå för mindre underskott och lägre skulder i medlemsländerna, och inget annat. Att som Juholt hänvisa till Sveriges eurofolkomröstning 2003 som skäl för att inte vilja att Sverige ska vara med i stabilitetsavtalet är för mig följden av en oriktig analys och ett ställningstagande som naturligtvis går helt på tvärs med kamraternas i brittiska Labour och övriga socialdemokratiska partier i EU. Labours skuggutrikesminister Douglas Alexander kallade t ex förhandlingsresultatet för "katastrofalt" därför att hanteringen fört Storbritannien till "isolering".

Juholts ställningtaganden har varit påfallande snabba. Redan innan EU-nämndens sammanträde den 9/12 - vid vilket förhandlingsresultatet föredrogs muntligt - var avklubbat hade inbjudan till S-pressträff gått ut och träffen även genomförts. Häromdagen upprepade S helt opåkallat sin nej-position trots att förhandlingarna om avtalets lydelse ännu pågår. Hastigt mod, intern panik och andra bakomliggande motiv än EU-avtalets faktiska text kan anas som motiv för mediaframträdandena.
Man kan hoppas att S nu byter spår, går tillbaka till sin traditionella europapolitik i ekonomiska frågor och säger ja till finanspakten, dvs. gör likadant som i den likartade frågan om avtalet om EU:s 6-pack sommaren 2011.

Det är inte ofta man får läsa om stadsbyggnadsfrågor på DI. Men för några dagar sedan hände det. Magnus Stenlund (fastighetskonsult och analytiker) skrev en artikel som förtjänar uppmärksamhet.

Stockholms befolkning växer snabbt och Stenlund skriver:

"Det är bra om Stockholm kan fortsätta att försörja och attrahera. Men frågan är var alla ska bo. Just nu är svaret: varhelst det är möjligt. Och ju fler spridda skurar av punkthus, ­desto längre ut i regionen får staden leta efter mark för nästa projekt.

De flesta människor vill bo i innerstaden. Vill de inte det så vill de bo på landet, eller åtminstone i villaförort. Våra preferenser, allt eller inget, förändras mycket lite över tiden. Alltmer absurda priser på centrala bostäder verkar ofrånkomliga."

Stenlund skriver också att täthet, tillgänglighet och mångfald är vad som definierar stenstaden. Kvartersbebyggelsen bör utgöra fundamentet för en god stadsplan. Kontor, affärer och bostäder bör ingå i samma byggnad eller inom samma område. I gatuplanet ska affärsverksamhet- och småskalig ­näringsverksamhet prioriteras. Kollektivtrafiken måste byggas ut.

I det stora hela så är Magnus Stenlund helt klart på väg i rätt riktning. Han inser vad många Stockholmare idag vill ha.

YIMBY om: yimby, di, förtäta, kollektivtrafik, innerstaden, täthet, tillgänglighet, mångfald

Bloggar om: yimby, di, förtäta, kollektivtrafik, innerstaden, täthet, tillgänglighet, mångfald

Är den symboliska kommunistarkitekturen socialt hållbar? Nej. Är den god förebild för miljötänkande? Nej. Symboliserar den en hållbar ideologi? Nej. Är den fascinerande? Ja fruktansvärt fascinerande. Och ibland fantastiskt vacker.

Vi ska snart ha en temakväll på Yimby där vi ska prata om arkitektur (datum kommer senare). Som uppvärmning kan vi diskutera ett stycke arkitekturhistoria som är så nära, men ändå så långt borta.



Cosmic Communist Constructions Photographed är en bok där Frederic Chaubin ger Sovjets arkitektur den uppmärksamhet den förtjänar. Då pratar vi inte om de klassiska ”Commieblocks”, utan om de mer originella symboliska byggnaderna. Han har hittat byggnader som enligt folks berättelser är förstörda eller blivit bortglömda. Många av byggnaderna har bemötts med avsky då de är byggda under de dåliga åren. Men numera blir fler och fler accepterade på grund av den plats i arkitekturhistorien som de har, även i utbrytarländer som baltstaterna.

Kanske ingenstans har arkitektur präglats så mycket av makt som i forna Sovjet. Här tilläts inte privata initiativ som vi är vana vid i västvärlden. Inget som sticker ut kunde byggas utan att den politiska eliten la sig i. Det har gett arkitekturen en speciell prägel och monotonitet. Men det finns exempel på arkitektur som sticker ut, oftast i politiska syften.

Här följer några exempel på byggnader som Frederic Chaubin fotat. Byggnaderna byggdes för aktiviteter som kultur, vetenskap, semester, sport och riter. Vad känner du spontant när du får se det här?
 

Druzhba Sanatorium, semesterparadiset som enligt Chaubin blev misstagen för att vara en avfyrningsramp av pentagon.


Minnesskulptur i "the Ninth Fort" i Kaunas, Litauen.


Ukrainian Institute of Scientific and Technological Research and Development.


Tbilisi Roads Ministry Building, numera Bank of Georgia.


Sovjets ambassad i Kuba.


Palace of Ceremonies, Tbilisi, Georgien.


Polytechnic Institute, Minsk, Vitryssland.


Institute of Robotics and Technical Cybernetics, St Petersbyrg, Ryssland.


The anthropomorphic House of Soviets, Kaliningrad. Blev alldrig färdigbyggd på grund av Sovjets kollaps.


Monument to the Battle of Bash-Aparan.


The Villa Auska, byggdes för Leonid Brezjnev i Palanga, Litauen.


Fyodor Dostoevsky Theater of Dramatic Art, i Veliky Novgorod, Ryssland. Ofta benämnd som ett surrealistiskt mästerverk.

YIMBY om: yimby, arkitektur, sovjet, kommunism, cccp

Bloggar om: yimby, arkitektur, sovjet, kommunism, cccp

Det är sent och jag är trött efter att ha hållit i en intensiv övning på LTH i eftermiddag om hur framtidens kollektivtrafik kan se ut. Mycket spännande diskussioner med såväl forskare, framtidsanalytiker, trafikverket osv.

Och sen, för ovanlighetens skull med flyg, till Umeå  för att i morgon diskutera ett spännande projekt kring ett nytt it-system för bättre samordning mellan olika färdmedel.

Och mitt under seneftermiddagen kommer mail från kontoret: den nya miljöministern Lena Ek säger att biltrafiken måste minska. Det räcker inte med bara de tekniska lösningarna, vi måste också minska vårt bilresande!



Heureka! Just som forskarna sagt i många år! Bingo! Och jag kan komplettera mitt föredrag i morgon med denna totalt nya omsvängning, från Anderas Carlgrens uttalande om att det är bra att trafiken ökar, till Lena Eks att den måste minska.

Så även om jag är trött, var det helt enkelt tvunget att skriva några rader om detta. Hoppas nu det kan ge avtryck i hur planeringen av transportsystemet kommer att se ut de närmaste åren!

Tilllägg: 19 jan.

Jo det tog inte lång tid innan infrastrukturminister (varför har vi inte en skolhusminister också?)  naturligtvis tog tillbaka kommandot och sa nästan exakt det som de brukar säga: "Trafiken kommer att öka och det är bra. Särskilt för att avlångt land som Sverige i utkanten av Europa." I rapport igår den 18 jan ansluter hon sig till den vanliga mittfåran.

Tråkigt då att hon inte är påläst. Jo det står i vitboken att "curbing mobility is not an option". Men där drar man i alla fall den slutsatsen att det då behövs en massiv överflyttning till järnväg, och en utbyggnad av denna.

Och forskarna, och trafikverket, säger fortfarande att det går inte att klara klimatmålen utan att faktiskt trafiken minskar. Elmsäter Svärd har nu tagit över Carlgrens roll som trafikkramare, utan koll på forskningen.

Och den djupt rotade tron att friheten alltid ökar med ökande trafik är helt enkelt inte sann. Den som vill veta mer skriver lämpligen "frihet" i sökrutan här ovan så får du alla argumenten. Och hittar också den debattartikel jag skrev 2010 i ämnet.


Länk: SVT om ministerns uttalande