Styrd forskning gynnar giftalger

Thomas Hellström, docent i teknisk vattenresurslära
Publicerad: Uppsala Nya Tidning 2008-01-22

ÖSTERSJÖN. Forskare som motsatt sig kväverening har under årtionden "tystats". Forskningsmiljoner styrs till rättrogna forskare. Men gift¬algerna växer till om det uppstår kvävebrist. Hittills har kommunernas kväverening kostat 15 miljarder, skriver Thomas Hellström.

Det har nyligen förekommit två debattartiklar om Östersjön på UNT debatt. Lars Håkanson skrev 29/11 att det var ett enfaldigt beslut av Östersjöländernas miljöministrar att besluta om att minska kväveutsläppen till Östersjön med 135?000 ton per år. Håkansson kritiserar tillförlitligheten i den modell (Mare-modellen) varpå beslutet fattats, vilket jag instämmer i. Han hänvisar till en egen på senare tid utvecklad modell och de prognosresultat den ger för Östersjön, vilket stöder hans argumentation.

Fredrik Wulff ansåg 16/12 att Lars Håkansons kritik var enfaldig. Wulff diskuterar osäkerhetsnivåerna i Håkansons siffror, men undviker att diskutera den grundläggande frågan, det vill säga vilken effekt utsläppen av kväve till Östersjön har. Det blir snarare en argumentation för att Fredrik Wulffs på senare tid utvecklade modell (Mare-modellen) skulle vara bäst, men han nämner inte något om prognosresultat. Wulff instämmer med Håkanson om att man bör testa flera oberoende prognosmodeller, men anser att det inte finns några andra än den egna än så länge.

Jag kan i sammanhanget nämna att jag själv också har tagit fram en modell. Den togs fram för mer en tio år sedan. En tillämpning av den för Östersjön visade (utan kalibrering) att knappt hälften av kvävet i det produktiva ytlagret kommer från kvävefixerande (tar kväve från luften) blågröna alger (giftalger), det vill säga samma som uppmätt.

Kalibrering, som Mare-modellen kräver, innebär att man justerar koefficienter så att modellen beskriver uppmätta koncentrationer. Det går alltid, även om vissa grundprocesser är fel, men duger inte så bra för prognos. Min modell ger i sin relativa enkelhet trovärdiga resultat på hur Östersjön sannolikt skulle svara på förändrad kvävebelastning. Men denna modell finns inte heller, lika lite som Lars Håkansons modell, som beslutsunderlag.

Jag, liksom Håkanson, inser att fosforn styr algförekomsten och att de blågröna algerna (giftalger) växer till om kvävebrist skulle uppkomma. Dessa alger tillför under sommaren genom sin kvävefixering den mängd kväve som behövs för att balansera mot fosforn. För att minska förekoms¬ten av dessa giftalger ska således fosforn minska och kvävet öka. Att eliminera deras förekomst helt i Östersjön går inte.

Det är egentligen ganska små förändringar vi kan åstadkomma genom utsläppsförändringar.

Debatten kan vara svår att förstå för läsarna om man inte har bakgrunden.

För drygt 30 år ansåg Naturvårdsverket att man skulle ställa krav på kväverening. Det fanns dock vissa experter inom Naturvårdsverket, som menade att detta var meningslöst. Sedan dessa "tystats" blev det enklare att agera, men det erfordrades också "vetenskapligt" stöd för att kräva kväverening. Det skaffades genom att många forskningsmiljoner gick till Institutionen för systemekologi vid Stockholms universitet, det vill säga den institution som Fredrik Wulff representerar. Icke rättrogna forskare fick inga forskningsanslag. Det hävdades då med kraft att enbart kvävet var bestämmande för algförekomsten i Östersjön. Bland annat docent Johan Söderström vid länsstyrelsen i Göteborg motsatte sig kraftigt kraven på kväverening under 80-talet, men blev "tystad". Jag innehade kanske den rollen tio år senare, men har också rönt liknande öde.

Naturvårdsverket har agerat hårt för att kväveutsläppen ska minska och påverkat regering och riksdag så att de via miljödepartementet tagit beslut om att så ska ske. Samtidigt har kritiken från andra håll blivit alltmer tydlig och hörbar, närmast lett av Oceangeografi vid Göteborgs universitet och Uppsala universitet genom bland annat Lars Håkanson. Kritiken medförde att Naturvårdsverket tillsatte en internationell expertgrupp för en genomgång. Expertgruppens slutsats var att det var främst fosfor som begränsade algförekomsten i Östersjön.

Detta har tvingat Naturvårdsverket och Institutionen för systemekologi att backa ytterligare. Det har över åren blivit en långsam, kontinuerlig glidning från att enbart kväve var problemet till att både kväve och fosfor är problemet. Några fel erkänns inte.

Det intressanta är att det är samma grupperingar som styr och har inflytandet över såväl beslutsunderlagen som fördelningen av medel nu som tidigare. De som hävdar att enbart fosfor är problemet är ständigt utanför beslutsprocesserna.

Det är svårt att kritisera om man är utan forskningsmedel. Som väl är kan man också erhålla forskningsmedel från EU, och då kan man agera utan att vara beroende av svenska medel och svenska kontrollsystem. Detta är ett stort hot mot den svenska konstellationen. Jag syftar här på Lars Håkanson, som har sådana medel utom svensk kontroll. Detta förklarar varför Fredrik Wulff tvingas ta till de angrepp och överord han gör kring det Håkanson framför, utan att sakligt diskutera de grundläggande frågorna.

Tyvärr finns det ingen ordentlig grävande journalistik i dessa miljöfrågor kring förhållandena i Östersjön. Det beklagar jag. Frågan är egentligen inte så svår att förstå, bara man ger sig lite tid. Visserligen är avloppskostnaderna för ett hushåll mindre än energikostnaderna, men ändå inte försumbara.

Kvävereningen vid de svenska kommunala reningsverk som har sådan, vars enda effekt har medfört mer giftalger, har hittills kostat cirka 15 miljarder kr. Lars Håkansons totala kostnad på 100 miljarder, som han nämnde i sin artikel, är därför i rätt storleksordning.

Om vi inte ändrar oss och försöker få en vettig avvägning mellan kostnad och miljönytta får vi väl fortsätta och betala för att få ännu mer giftalger.

Thomas Hellström docent i teknisk vattenresurslära
UNT 22/1 2008