Giftfri miljö

1. Den så kallade Kemikaliepakten, där staden och näringslivet samverkar, i syfte att begränsa utsläppen av farliga ämnen, ska utvecklas.

2. Arbetet med att hindra mediciner från att komma ut i miljön måste prioriteras högre. Ett samarbete mellan landstinget, Apoteket AB och Stockholms stad bör inledas inom ramen för Kemikaliepakten.

3. Stockholms stads upphandlingsguide ska användas av stadens verksamheter i syfte att minska förekomsten av farliga ämnen.

4. Slam från Stockholms reningsverk ska hålla god kvalité och klara kraven för nationell certifiering. Målet är att det ska kunna användas som gödningsmedel inom jordbruket.

5. Information om farliga ämnen bör riktas till allmänheten för att öka medvetenheten om dessa frågor i samhället.

6. Miljöförvaltningens arbete med att förhindra försäljning av allergi- och cancerframkallande kosmetika och andra kemiska produkter bör stärkas. De företag som bryter mot lagstiftningen bör offentliggöras på lämpligt sätt.

7. Utveckla miljöövervakning och indikatorer för att öka kunskapen om läget i miljön och nyttan av genomförda åtgärder. Öka samverkan mellan staden och universitet och högskolor.

ÅTGÄRDER MOT FARLIGA ÄMNEN

Verkligheten befinner sig långt från det nationella miljömålet om att “miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den biologiska mångfalden”. I Stockholm sprids dessa ämnen inte längre främst från produktion i enskilda industrier utan kommer från många diffusa källor. Kemikalier, metaller, läkemedel och andra ämnen sprids bland annat genom konsumtion och användning av mängder av olika produkter, vägtrafik, och förbränning. Vilka effekter ett ämne har avgörs av hur farligt det är, hur stora mängder som sprids och hur länge det finns kvar i naturen. I Stockholms arbete mot miljögifter[2] har fem ämnesgrupper lyfts fram som de mest prioriterade. Ämnena finns i vanliga produkter så som kläder, handdukar, möbler, rengöringsmedel, kosmetika, tandkräm, PVC-golv, släckskum m.m. Giftfria varor och tjänster ska användas vid upphandling och inköp. Det handlar bland annat om att ersätta varor som innehåller farliga ämnen med ofarliga varor, men också att tjänster utförs på ett sätt som minimerar spridning av gift. Genom att konsekvent använda Stockholms stads upphandlingsguide[3] kan stadens verksamheter bidra till att minska förekomsten av farliga ämnen i Stockholmsmiljön. Information om farliga ämnen bör riktas till allmänheten för att öka kunskapen hos medborgare och företag om dessa frågor.

RENT SMUTSVATTEN

Många ämnen kan orsaka cancer och riskerar att leda till reproduktionsskador (försämrar möjligheten att få barn) hos människor och djur och allmänt skada vattenmiljön. Utsläppen skapar också höga samhällsekonomiska kostnader[4] samtidigt som reningsverkens kostnader ökar. Renare smutsvatten betyder att färre ämnen når reningsverken vilket innebär lägre kostnader för att rena och ta hand om slammet. Slam från Stockholms reningsverk ska hålla god kvalité och klara kraven för nationell certifiering. Målet är att det ska kunna användas som gödningsmedel inom jordbruket.

KEMIKALIEPAKTEN

Samverkan mellan staden och näringslivet inom den så kallade Kemikaliepakten bör utvecklas för att öka kunskapen och på så sätt stimulera handelns möjligheter att medverka till att färre farliga produkter säljs. Arbetet med att hindra mediciner från att komma ut i miljön måste prioriteras högre. Ett samarbete mellan landstinget, Apoteket AB och Stockholms stad bör inledas inom ramen för Kemikaliepakten. Miljöförvaltningens arbete med att förhindra försäljning av allergi- och cancerframkallande kosmetika och andra kemiska produkter bör stärkas. De företag som bryter mot lagstiftningen bör offentliggöras på lämpligt sätt.

På samma sätt som människor behöver gå på regelbundna hälsokontroller, så behöver tillståndet i miljön kontrolleras. Genom bra miljöövervakning och relevanta indikatorer kan vi få nödvändigt underlag om läget i miljön och om åtgärder gör nytta, vilket är nödvändigt för att kunna bedöma kvalitet och effekt av satsningar gjorda av offentliga medel.

KVICKSILVER OCH LÅGENERGILAMPOR

Kvicksilver förbjuds från och med den 1 juli 2009 och därmed kommer så gott som all användning av ämnet hos tandläkare att upphöra. Däremot innehåller lågenergilampor små mängder av ämnet. Nu ersätts den traditionella glödlampan av lågenergilampor, vilket är positivt och spar el. Även om det finns små mängder kvicksilver i lågenergilampor så bedöms övergången till dessa totalt sett att bidra till en minskning av kvicksilverutsläppen. Eftersom den europeiska elproduktionen domineras av kolkraft som sprider kvicksilver blir den samlade effekten positiv[5].

För Stockholms del innebär detta en allvarlig utmaning. Den ökande användningen av lågenergilampor måste följas upp med information om hur de ska hanteras, beredskap för att de ska omhändertas på rätt sätt och samarbete med företag och butiker att ta emot gamla lampor. Hanteringen av kvicksilver både i produktionsfasen av lamporna, och vid destruktion och återvinning ställer mycket stora krav på konsumenter och producenter. Den ökade användningen av lågenergilampor får inte leda till ökad spridning av kvicksilver. Kvicksilverfria lösningar finns idag, där LED (light emitting diode) är en lovande möjlighet. Användningen av dagens lågenergilampor måste ses som en övergångslösning i väntar på en ny generation ljuskällor.

[2] Stockholms väg mot en giftfri miljö, 2008. Projektet Nya gifter – nya verktyg; Alkylfenoler/alkylfenoletoxilater, antibakteriella ämnen, bromerade flamskyddsmedel, ftalater och polyfluorerade föreningar. 

[3] http://www.miljobarometern.stockholm.se/content/docs/gc/9/Guide%20to%20e... [4] Stockholms väg mot en giftfri miljö, 2008, bilaga 2.

[5] Allt kol innehåller små mängder kvicksilver. När kolet förbränns avgår kvicksilvret som kvicksilverånga. Eftersom mycket stora volymer kol används i kolkraftverken så är kolförbränning en stor källa till spridning av kvicksilver i naturen.