Spårbil och/eller höghastighetståg – vilket är bästa spåret in i framtiden?

Partiet och partistyrelsen har ställt sig bakom tanken på höghastighetsbanor på sträckorna Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö. Det kan verka handlingskraftigt, storskaligt och offensivt. Men är en sådan flerhundramiljarderssatsning verkligen genomtänkt? Den höga kostnaden föranleds av de mycket extrema kraven på själva banan, på dyrare teknologi i tågseten och på högre driftskostnad. Betänk att energiåtgången ökar exponentiellt vid ökad hastighet. Höjningen från 200 (X2000) till drygt 300 km/tim skulle korta restiden på Göteborgssträckan med 0,5 till 1 timme och till Malmö med 1 till 1,5 timme. Inga egentliga studier på konverteringseffekt från flyg eller bil har gjorts. Framför allt har ingen jämförelse med alternativ användning av den finansiella resursen genomförts.

Mycket stora förbättringar i konventionell tågtrafik kan göras med mindre ekonomiska insatser, t.ex.:
• Utbyggnad av konventionella spår så att person- och godstrafik kan separeras i större utsträckning (kanske den viktigaste förändringen)
• Satsning på kombiterminaler för minskad långväga lastbilstrafik
• Nya tåg för bättre komfort och service och ev. något högre hastighet (250 km/tim?)
• Subventionerad banhyra för ökad konkurrenskraft mot flyget (som dessutom bör få full CO2-beskattning)
• Utveckla Arlanda C till en verklig (och ej avgiftsbelagd) järnvägsknut
• Krav på tabell- och biljettsamordning mellan tågoperatörerna

De senaste studierna av klimateffekterna från liggande infrastrukturplaner pekar på att Sveriges åtaganden inte kommer att kunna uppnås. Förhoppningen att ny teknologi skall lösa problematiken avvisas av de flesta vetenskapliga instanser , de statliga verkens egna utredningsavdelningar och bilindustrin själv. Vare sig Folkpartiet, alliansen eller socialdemokraterna har vågat tala om för svenska folket att det krävs förändrat beteende om vi skall ta vårt ansvar för klimatet och kommande generationer. Det privata bilåkandet måste helt enkelt minska.

En rimlig målbild är att egen bil också fortsättningsvis kan vara en källa till personlig frihet och rekreation, men att bilberoende och ”onödigt” bilåkande minskar. För detta krävs attraktiva, pålitliga, flexibla och säkra kollektiva alternativ. En mycket stor andel av bilåkandet – både antals- och kilometermässigt – består av korta resor av rutinkaraktär. Det handlar om arbetsresor, shoppingresor och korta rekreationsresor. En stor del av vårt svenska samhälle är byggt för att dessa behov skall lösas med egen bil. Samhällsplaneringen kan successivt ändra på detta, men den nuvarande strukturen kommer att finnas med oss i många decennier. I de geografiskt utspridda boende-, arbetsplats- och shoppingområdena är det mycket svårt att erbjuda fullgod kollektiv service med spårväg eller buss. Lösningen heter spårbil!

Spårbil är en kollektivtrafiklösning som är under utveckling på flera håll i världen och Sverige. Spårbil innebär att små (4-6 personer), spårbundna och eldrivna fordon rör sig i ett system av upphöjda spår. Fordonen finns tillgängliga på varje hållplats och går direkt från startpunkten till målet utan stopp. De praktiska tillämpningarna bygger på känd teknologi. Det är främst den moderna datorteknologin som nu möjliggör ett genombrott. Provbanor och även fullskaleprojekt igång på flera platser. Ett omfattande system sätts i drift på Heathrow Airport redan i vår.

Näringsdepartementet har nyligen genomfört en större utredning av möjligheterna med syfte att hitta lämpliga startprojekt i Sverige. Beräkningar och simuleringar visar på betydande fördelar vad avser både kostnader, effektivitet och attraktivitet jämfört med andra kollektiva transportsystem. Spårbil är inte science fiction – departementets utredning visar att de första banorna kan vara i drift redan 2012. Utredningen kan laddas ner på Banverkets portal eller från www.podcar.org, där också annan intressant information om spårbil finns.

Ett skäl att högprioritera spårbil är att en sådan lösning ger helt andra och nya förutsättningar till samverkan med övriga transportsystem och för behovet att bygga andra, dyrare system. De infrastrukturval som görs under den kommande 5-10 årsperioden kommer att utgöra basen för våra transportsystem i 50- 100 år framåt. Fel val nu ger mycket långsiktiga konsekvenser

Spårbil har potentialen att på ett resurseffektivt sätt erbjuda ett mycket konkurrenskraftigt alternativ särskilt där områden för bostäder, handelsplatser och arbetsplatser är utspridda i geografin. D.v.s. områden där det rör sig många människor men med många start- och målpunkter. Detta gäller i ytterområdena kring våra storstäder och i våra halvstora städer. I dessa områden bor, handlar och arbetar en stor del av Sveriges befolkning som i stor utsträckning är hänvisade till egen bil för sina vardagsgöromål. I dessa fall är spårväg ofta orimligt dyrt att bygga och buss otillräckligt attraktivt att använda. Alternativet är ett fortsatt – ohållbart – bilberoende.

I en specifik utredning jämförs kostnader och kapacitet mellan spårbil och konventionell spårväg. För 1 miljard kronor kan man bygga ett spårvägsnät som omfattat 5 km bana och 8 stationer och som täcker ett område på 9 kvkm (med 600 m gångavstånd till hållplats). Motsvarande tal för spårbil är 20 km bana, 33 stationer och 37 kvkm!

Spårbil är en ”lätt” teknologi i den meningen att vagnarna är små och lätta, vilket innebär att banorna är lättbyggda, lättflyttade och lätta att bygga in i existerande infrastruktur. Spårbil kan också dras genom natur- och parkområden med minimala ingrepp. Huvudfördelen är dock att spårbil genom sin tillgänglighet, närhet och flexibilitet är det kollektiva färdmedel som mest liknar och uppfyller behoven av den privata bilen.

Sammanfattningsvis några exempel på fördelarna med ett spårbilssystem:

• Billigare att bygga än t.ex. lättspårväg
• Billigare och energisnålare i drift per passagerarkm på kortdistans än alla andra jämförbara persontransportsystem
• Lättare att ”bygga in” i existerande bebyggelse och över befintliga vägar och järnvägar
• Mindre ingrepp i natur än väg eller spår
• Lätt att flytta och/eller bygga ut
• En start, ett stopp per resa
• Ingen rörelse utan kund
• Valfrihet betr. avgångstid (=mycket liten väntetid)
• Kortare total restid på korta distanser
• Möjlighet till många fler på/avstigningsplatser än buss/spårväg innebärande mycket större geografisk täckning (= attraktivt för flera)
• Perfekt för anknytning till och sammanbindning av andra transportsystem
• Det kollektivtrafiksystem som mest liknar privatbil (=ger störst ökning av kollektivtrafikandel)

Det finns naturligtvis en ”mot-lobby” i spårbilsfrågan. Helt felaktigt påstås bl.a. att spårbil är dyrare än spårväg. Man kan misstänka att dessa synpunkter härrör sig från spår-, buss- och bilintressenter eller från trafikoperatörer som har svårt att byta tankemönster. Jag uppmanar alla intresserade att själva ta del av det underlag som finns och dra sina slutsatser.

En motion för spårbil avvisades av partistyrelsen och landsmötet med hänvisning till att ett parti inte skall ta ställning i tekniska frågor. Jag hävdar dock att de strategiska effekterna av storskaligt genomförande av spårbil på lämpliga platser i Sverige skulle bli både billigare och ha större långsiktig betydelse än höghastighetståg – en teknisk lösning som man tydligen kan ta ställning till.

Lars Wedén