Om Köpenhamnsmötet

Från Tidningen NU har vi fått några införda artiklar om Köpenhamnsmötet som vi publicerar tillsammans med ledaren i senaste nyhetsblad från Gröna Liberaler (nr 15) som delvis bygger på dessa artiklar. Här finns alltså

• Utnyttja tiden väl - ledare från NU  52-53/09  
• Analysera Köpenhamn - artikel från NU 52-53/09 av Jan Fröman 
• Ledare från Gröna Liberalers nyhetsblad nr 15
• Vår största utmaning - artikel i NU 49/09 av Erik Ullenhag

 _________________________________________________________________________________-

Utnytja tiden väl - ledare från NU  52-53/09  

För ett år sedan fanns lösningen på världens klimatproblem att finna i december, i Köpenhamn. Och han som skulle fixa alltihopa hette Fredrik Reinfeldt och skulle då vara ordförande i EU.

Ett år senare sitter vi inte med facit i hand, det kommer att dröja ytterligare några år. Men vi har under året, och framför allt under hösten, kunnat konstatera att förväntningarna på FN:s klimatmöte i Köpenhamn successivt har skruvats ner. Det skulle inte bli något legalt bindande avtal. Det skulle kompromissas. Men något skulle det i alla fall bli.

Tja, det är väl en definitionsfråga vad det egentligen blev, att det inte bara är miljöorganisationerna som är besvikna torde dock vara uppenbart. Men den diskussionen är den minst intressanta. Lärdomen av Köpenhamn borde bli en annan: Hur ska vi göra nästa gång?

Klimatkonferenserna är nästan årligen återkommande. Problemen som ska lösas är så komplexa att ingen förväntar sig att hela den Gordiska knuten ska kunna huggas av vid ett och samma tillfälle. Det blir inte mindre komplicerat av att alla jordens länder har sin roll. Ingen kan stå utanför.

Här står Obama mot Chavez, Jiabao mot Berlusconi, Reinfeldt mot Putin. Men framför allt står här öst mot väst och nord mot syd. De stater som redan släpper ut stora mängder växthusgaser mot de som vill öka sina utsläpp.

När förhandlingar är komplicerade brukar man symboliskt stoppa klockan när deadline är nådd men inte någon överenskommelse träffad. Stoppade klockor har räddat många avtal, inte minst i avtalslösningarnas förlovade land, Sverige.

Den sannolikt bästa lärdom vi kan dra av Cop15 är att ju fler kockar som ska försöka laga soppan, desto sämre blir den.

Det finns några nyckelstater i världen som själva kan bestämma hur klimatkrisen ska lösas. De är få, men de är disparata. De har olika mål, olika ideologi, olika folkmängd och radikalt olika förutsättningar.

Vi kan nämna USA, EU, Ryssland, Japan, Kina och några till men det spelar mindre roll. I sak handlar det om att omkring en tiondel av antalet stater som förhandlade i Köpenhamn ska vara överens. Då kan de strunta i Hugo Chavez, trots hans olja.

Misslyckandet i Köpenhamn tillåter inte att klimatproblemen läggs på hyllan.

Kyotoprotokollet ska fortfarande uppfyllas, den globala uppvärmningen fortsätter, ett nytt klimatmöte i FN:s regi befinner sig mindre än ett år framåt i tiden.

Det vore dumt att se resultatet av Köpenhamn som om detta är ett förlorat år.

Vi får hoppas att de stater som har nyckeln till en överenskommelse kan utnyttja tiden väl.

__________________________________________________________________________________?

Analysera Köpenhamn - artikel från NU 52-53/09 av Jan Fröman

Naturligtvis var det deppigt att åka hem. Vi måste också analysera Köpenhamnsmötet. Trots allt togs det steg framåt och inte bakåt, säger riksdagsedamoten Anita Brodén (FP) som deltog i FN:s klimatmöte.

Hela den sista veckan pendlade vi mellan hopp och förtvivlan, berättar Anita Brodén.

När Venezuela, Sudan eller Kina pratade var det lätt att misströsta men lika ofta tändes hopp. Hela tiden gick ryktet att Obama bara skulle komma om det fanns möjlighet att nå en uppgörelse.

På torsdagen kom bekräftelsen att Obama skulle komma på fredagen och det satte igång en enorm aktivitet. Flera arbetsgrupper skulle hålla på hela natten och Sverige tog initiativ med att dessa skulle förstärkas med ministrar. När Obama äntrade talarstolen dallrade det i luften och det var dödstyst i korridorer och inne i plenisalen, berättar Anita Brodén.

Han började med att han inte kommit dit för att prata utan för att agera, men genombrottet vi väntat på uteblev, han upprepade bara vad Hillary Clinton sagt.

Därefter blev det deppigare och deppigare. Men Anita Brodén tycker ändå att man ska analysera Köpenhamnsmötet.

För det första måste man inse att det finns en mycket stark misstro från u-länderna gentemot i-länderna.

Den är ju berättigad, det får vi ta på oss.

För det första bör man jämföra med hur det såg ut för ett år sedan. De flesta stater har idag en helt annan inställning till klimatproblemen än vad de hade då. För det andra bör vi analysera hur FN arbetar.

EU beskrivs ofta som en koloss men är ju ett under av effektivitet jämfört med FN, säger Anita Brodén.

Hon är också kritisk till hur den svenska oppositionen kommenterat klimatmötet i Köpenhamn.

Jag har följt Andras Carlgren på nära håll under det senaste året. Han har slitit så, inte sparat sig alls. Jag undrar vad vi egentligen skulle kunna gjort bättre?

Jan Fröman

 ________________________________________________________________________________ 
 
 
Efter Köpenhamn - Vi är uppenbarligen på väg mot + 4 grader snarare än +2.
 
I pressen har man diskuterat vad resultatet av Köpenhamnsmötet verkligen blev och vems felet var, att det blev som det blev. De 3 sidorna med överenskommelse var verkligen magert och knappast grunden för de åtgärder som behövs.
 
Är det FN-systemet som är omöjligt, för att få nära 200 länder att enas. Jan Eliasson säger dock  i en DN-artikel, att man inte behöver vara enig för att fatta FN-beslut. I så fall valde det danska ordförandeskapet fel beslutsmodell för mötet. Andreas Carlgren klagade istället över att en del länder i G77-gruppen obstruerade arbetet. Oljeproducerande länder ville inte ha något avtal alls. Kina skylde på USA och USA på Kina. Utvecklingsländer ville ha en avtalsmodell som gynnade dem och industriländer en som gynnade dem.
 
Resultatet av denna förhandlingskatastrof är uppenbar. Vi är på väg med mot en uppvärmning av klotet av minst +4 grader snarare än de +2 grader som Köpenhamnsmötets urvattnade slutdokument hoppas.  Tyvärr måste man konstatera att slutdokumentet  från Köpenhamn i stort sätt saknar mätbara åtgärder.
 
Detta leder i sin tur troligen till att stora delar av Bangladesh och hela små önationer kommer att hamna under vatten. Det är ju inte så att de slutsatser som IPCC dragit om olika effekter är överdrivna, utan senare tiders vetenskapliga studier visar att verkligheten tycks ha en snarare allvarligare utveckling än IPCC tidigare uppskattat, något som bl.a. dokumenterats av Stockholm Environmental Institute. Glaciärer smälter snabbare än man trott, isen på Grönland smälter snabbare än man trott, isen runt Nordpolen försvinner snabbare än man trott och havsnivåhöjningen är större än man tidigare trott.
 
Detta riskerar att medföra att s.k. tipping points kan inträffa, dvs irreversibla processer startar, som accelererar värmeökningen, avsmältningen och havsnivåökningen utom kontroll, med katastrofala resultat som följd.
 
Naturligtvis går det att ändra denna händelseutveckling, men det verkar svårt. Kommer EU verkligen att satsa så mycket som behövs. Kommer USA att satsa så mycket, att man kan övertyga Kina och utvecklingsländerna om att de också måste bidra. Kan man komma ur förhandlingsspelet till reella åtgärdsprogram, som ger resultat. Mycket hårt arbete återstår. Referenser:
 
  •   Köpenhamnsdokumentet http://unfccc.int/files/meetings/cop_15/application/pdf/cop15_cph_auv.pdf
  •   SvD - http://www.svd.se/nyheter/inrikes/klent-resultat-efter-nattmangling_3969945.svd
  •   Jan Eliasson - DN http://www.dn.se/opinion/debatt/fn-kan-fatta-beslut-om-klimatet-utan-enhallighet-1.1018522
  •   China Daily http://news.xinhuanet.com/english/2009-12/21/content_12679778.htm 
 ________________________________________________________________________________________
 
Vår största utmaning
Inspark i NU nr 49 2009 av partisekreterare Erik Ullenhag, FP
 
I dagarna samlas ledare från 192 länder i Köpenhamn för att söka lösningar på klimathotet. Kunskapen om att växthuseffekten är vår tids största utmaning har funnits länge, men det är först på senare år som klimatfrågan blivit en huvudfråga på den politiska scenen.
För bara ett par år sedan hade vi en president i USA som inte trodde på klimathotet. I Sverige möttes kvällstidningsköparna våren 2006 av uppmaningen ”Skriv på för sänkt bensinskatt.” Det s.k. bensinskatteupproret blev en fråga i den svenska valrörelsen.
I dag har vi en president i USA som i vart fall i ord tar klimathotet på allvar. Och i Sverige finns det få politiker som kommer på tanken att kräva sänkt bensinskatt. I stället råder en enighet i att höjda koldioxidskatter är en av många nödvändiga åtgärder för att minska växthuseffekten.
I land efter land har insikten växt om att vi måste agera nu. Om utsläppen av växthusgaserna inte minskar är risken att inlandsisarna smälter, vattennivåerna stiger och öknarna breder ut sig. Vi kommer alla att drabbas om växthuseffekten blir verklighet, men de som drabbas allra hårdast är världens fattiga. Ett land som Nederländerna gör i dag stora investeringar för att inte hamna under vatten om havsnivåerna stiger. De pengarna finns inte i Bangladesh utan där riskerar fattiga människors hem spolas bort i översvämningar. Och det är människorna söder om Sahara som får ännu svårare att finna vatten om ökenspridningen fortsätter.
 
Klimathotet visar en globaliserad värld där vi människor är ömsesidigt beroende av varandra. Utsläpp i Sverige påverkar människor i Sahara. Och utsläpp i Kina riskerar leda till att vi inte längre får någon snö i Sverige. Svårigheterna i att nå ett nytt bindande klimatavtal som omfattar även de stora utsläppsländerna ska inte underskattas. Men den gemensamma kunskapen om att det är alldeles nödvändigt att lyckas är en bra drivkraft för att nå resultat.
Den största utmaningen ligger i hur ansvaret ska fördelas mellan rika och fattiga länder. Den fattiga världen har ett starkt moraliskt argument när den säger att det är den rika världen som bär ansvaret för koldioxidutsläppen samt att länder som Brasilien och Indien måste driva på en utveckling som kan lyfta människor ur fattigdom. Visst måste vi förstå att Brasilien prioriterar en utveckling där människor som lever i extrem fattigdom i Rios Favelas ska kunna få mat för dagen.
 
Lösningen handlar om att den rika världen måste ta ansvar för att minska sina koldioxidutsläpp och samtidigt ställa upp för länder som Brasilien, Indien och Kina. För visst är det fantastiskt att länder och människor blir rikare, men världen har inte råd med att Kina startar ett kolkraftverk i veckan. Genom tekniköverföring och miljöbistånd till länder som nu utvecklas kan fattigdom brytas utan att det leder till en ekologisk katastrof. Utveckling kan också vara en del i en klimatsmartare värld. När människor utan energi hugger ned regnskog för att kunna laga mat leder det till ökade halter av koldioxid i atmosfären.
Köpenhamnsmötet kommer inte att lösa klimathotet, men förhoppningsvis blir det ett viktigt steg på vägen för att nå ett nytt klimatavtal. Hela världen samlas för att hitta lösningar på ett problem som berör oss alla. Och pådrivande för att vi ska komma framåt är Sverige som ordförande i den Europeiska Union som har satt upp de mest ambitiösa klimatmålen. Visst är det fantastiskt att Sverige kan spela den rollen. Den som fortfarande tror att det är lättare att lösa klimat- och miljöfrågor med mindre samarbete i Europa kan ju räcka upp en hand.
?