Folkpartiet borde sluta fokusera på 0,2 %

Helt rätt!
Sverige kan aldrig bli störst men väl först!
Att leda utvecklingen är inte fy skam. Efterfrågan på el kommer inte att minska. Många bra klimatprojekt kräver el. Kan vi både främja klimatriktig energiframtagning och klimatriktig användning ökar våra chanser att bli framgångsrika. Kan vi sedan bidra till att städa planeten från miljöfarliga utsläpp i luft och hav, så har vi kommit långt.
Claes Lerén

Jag håller ju med dig i sak, men tror ändå att du misstolkat en eventuell mediastrategi. (Vilket i sig är allvarligt, om du - som insatt - misstolkar, så gör säkert alla andra det också.)

Jag har tolkat budskapet i ett mer ekonomiskt perspektiv, vi får mer pang för pengarna om de satsas utomlands.

Idag läser jag också att varor som konsumeras av svenskar, men som tillverkas utomlands, ska räknas till vår miljöskuld. Det stärker ju argumentet att inte bara fokusera på åtgärder inom landets gränser.

/Leiph

Kommentar till Leiphs kommentar

Jag har inte missuppfattat argumentationen och tror säkert att det i en del fall kan bli mera CO2 minskningar med pengar utomlands. Jag föreslår också att vi skall ha ett mål hemma och ett mål utomlands.

En fokusering på att att vi bara släpper ut 0,2 % fokuserar på att vi inte behöver göra så mycket i Sverige och resultatet av detta är att vi inte gör så mycket. Det är både kortsiktigt och långsiktigt dåligt.

Anders S

OK. Men varför två mål? Varför inte ett mål "per svensk"?

Från Bloggrollen nedan så hittade jag följande argumentation från Christer Ljungberg:
http://ljungbergsblogg.blogspot.com/

"Det intressanta är hur mycket varje person släpper ut. Och då släpper svenskarna ut ca 7 ton per person och år. Visserligen mycket lägre än amerikanernas ca 20 ton per person och år, men mycket mindre än genomsnittet i världen, och definitivt mindre än det långsiktiga målet för 2050, dvs 2 ton per person och år globalt."

Jag tycker att det är en klok argumentering, som dels leder bort från "0,2%", och dels leder in på ett individbaserat resonemang. Det är vad vi som individer gör som spelar roll, inte var i världen vi gör det.

/Leiph

Visst ska vi räkna konsumtion som produceras utomlands, men det blir en ohållbar ekvation att räkna ut hur mycket utsläpp det är.
Om Kina och flera andra utvecklingsländer startar produktion av skräpartiklar som de kan sälja billigt i Väst, beroende på att de gör det på ett klimatmässigt felaktigt sätt är det svårt att hindra handeln med dessa varor i Väst på ett liberalt sätt. Ska vi sätta höga tullar eller förbjuda import? Vi kan bara påverka det vi råder över. Kina råder över sin produktion och måste ta ansvar för den.

Jag tror inte att ekvationen blir ohållbar, så länge som man nöjer sig med "ungefär rätt".

Utan att kunna mekanismerna i detalj, så förordar jag ett principiellt resonemang på följande sätt:
* Målet är att det samlade växthusgasutsläppet från oss svenskar ska motsvara - säg - 2 ton per år.
* Så länge som svenska skattemedel används för att finansiera sänkning av växthusgasutsläpp, så ska det räknas oss svenskar tillgodo.
* Dvs vid en eventuell global summering, så får inte Kinas regering tillgodoräkna sig åtgärder som finansierats av svenska skattemedel.

Det blir samma funktionalitet som vanlig hederlig kapitalism. Kapitalet strömmar dit där det gör störst nytta.

Vad gäller tullar eller handelshinder är vi överens. De är av ondo. (Men konsumentvägledning genom små glada klisterlappar är ok.)

Svar till Leiph

Min argumentation för att ha två mål är följande:

Har man ett mål där investering utomlands kan räknas av får man alltid kritiken att man köper sig fri. Med två mål slipper man det problemet. Ett mål som gäller i Sverige och skall mötas i Sverige och ett mål som gäller investeringar i utlandet och skall mötas i utlandet. Om Svenskar långsiktigt skall ner till 1 ton som vi måste ner till så småningom gäller det att spara i Sverige.

Hur skall investeringar i Kina räknas när vi gör avstämning år 2050 när det visar sig att svenskar släpper ut 4 ton i snitt och kineser också släpper ut 4 ton i snitt och vi svenskar i de nya förhandlingarna detta år hävdar att vi inte skall spara något mer utan det är kineserna som skall spara – vi har investerat så mycket i utsläppsminskningar i Kina att vi inte behöver spara mer. Problemet accentueras om alla industriländer räknar på samma sätt. Processen kommer att kompliceras och avstannas.

Nej fram för mera raka rör. Den som släpper ut skit skall sluta släppa ut skit.

Anders S

Hmm,

vore det vettigt av fp, som ett liberalt parti, att pusha för ett ökat inslag av riskkapital för att snabba upp de utvecklingsprocesser som leder fram till klimatanpassade teknologier?

Anders:
Hur menar du att ett "köpa sig fri" resonemang ser ut? I båda fallen (i Sverige, utanför Sverige) så köper man sig fri genom att investera på något sätt.

I grunden har du naturligtvis rätt i det att den som skitar ner ska ställa till rätta. Men det finns ju en förhistoria också - vi har uppnått vårt välstånd åtminstone delvis genom den teknik som vi nu vill avråda kineserna från att använda.

Antag ett scenario där vi i Sverige uppnå vårt CO2-mål genom att stänga alla skitiga fabriker i Sverige, och importera motsvarande produkter utan att fundera på hur de är framställda.

Jag tycker att det är rimligt att vår konsumtion läggs till vår miljöskuld. Då borde även det motsatta gälla - om "vi" investerar så ska det räknas "oss" tillgodo, oavsett var.

Dessutom borde nettoresultatet vara det viktigaste, inte förmågan att förbruka pengar.

Haralampos:

Intressant! Kan du utveckla lite (gärna i ett nytt huvudinlägg). Vad menar du med pusha, skattelindring eller kompletterande medfinansiering?

/Leiph

Leiph,

jag menar dels skapa struktur, samordning och fler fora från myndighetshåll så att riskkapitalister kan möta entreprenörer, dels - givetvis jobba skatte- och ekonomiska incitamentvägen (bort med värnskatt å det snaraste), dels underlätta för småföretagende i allmänhet (bort med krångel och onödig byråkrati).

Sammantaget kan dessa åtgärder ge en bra push i rätt riktning.

Det är nog ett embryo till en grön liberal miljöpolitik