Utan kärnkraft ökar koldioxidutsläppen - Hamiltons Blandning 13/2 och 22/2 2010
Två inlägg i Hamiltons Blandning från 13/2 och 22/2
Extrem kyla och elpriserna rusar. Vilka är de politiska slutsatserna?
Elpriset och el-efterfrågan går mot nya rekord i den extrema kyla som råder. Priset per kilowattimme var uppe i 13:80 kronor den 22/2 på den nordiska elbörsen Nordpool. Orsaken till de höga priserna är kylan.
Vad är de politiska slutsatserna av detta? Enligt min mening, som utvecklas nedan, är oppositionens el-politik ogenomförbar. Enbart på den grund som el-politiken utgör är därför oppositionen inte regeringsduglig. Landet måste ha en regering som har respekt för problemet att säkra en infrastruktur för vår försörjning med elektricitet, nu och i framtiden.
Ta miljöpartiet! Partiet vill inte bara ingå i en kommande regering utan det vill också "snabbt och med början omedelbart" stänga samtliga landets reaktorer (citatet från MP:s partiprogram), som idag står för ca 47 procent av elproduktionen. Partiet är, liksom vänsterpartiet, även emot all uppgradering av dagens reaktorer till högre kapacitet. "Om det uppstår brist på el [när kärnkraften läggs ned] bör detta lösas genom import av grön el", skriver miljöpartiet vidare.
Förlåt, men hur då importera? Och varifrån? De tre oppositionspartierna säger samfällt nej till investeringar i nya elkablar till vår omvärld. Så hur ska t ex MP:s "gröna" el kunna importeras om det inte finns kablar? Och framför allt - hur skulle "grön el" från andra länder produceras i tillräcklig mängd, och med den kontinuitet i exporten till Sverige som måste gälla?
Därtill får elkonsumenterna med oppositionens energipolitik betala väsentligt högre elpriser. Miljöpartiet erkänner den prisökningen utan förbehåll: Högre elpriser är bra!
(Är det inte dags att sluta att gulla med Maria Wetterstrand och miljöpartiet, och återgå till en normal professionell bevakning av partiets politik?)
Oppositionens el-politik skulle under framtida vintrar väsentligt öka risken för el-brist - som i sin tur framtvingar ransonering av el. Frågan är vilka elkunder det är oppositionen avser ransonera bort i det läget. Är det villaägare, basindustrierna eller Mälardalen? Några kunder måste ju kopplas bort vid sträng och ihållande kyla i kombination med snabbt nedlagd kärnkraft.
När det råder sträng kyla i Sverige är det säkert kallt också i våra grannländer. Det blir då både ett moraliskt och ekonomiskt problem att kräva minskad inhemsk elanvändning till förmån för elexport till Sverige. Om t ex upplägget att importera "grönt" i fysisk mening skulle gå att förverkliga med kablar, innebär det ändå att när ett grannlands el som bäst behövs hemma, för t ex uppvärmning, ska den elen istället överbjudas prismässigt av svenska köpare och på så sätt frigöras för export till Sverige.
Ställd inför ny information är det inte fel att byta åsikt. Men det gör inte oppositionen när det gäller kärnkraft. De tänker likadant som på 1970-talet. Trots att klimathotet är det viktigare för oppositionen att stoppa kärnkraften i Sverige än att bromsa ökningen av koldioxid i atmosfären.
Sveriges reaktorer åldras och måste tas ur drift med början på 2020-talet. Eftersom det tar 12-15 år, minst, att få en ny reaktor i produktion, måste beslut tas under nästa mandatperiod 2010 till 2014 om nya reaktorer. Nuvarande reaktorer bör inte heller köras på övertid eftersom nya reaktorer är säkrare i sin grundkonstruktion än dagens.
Oppositionens politik innebär alltså inte bara ökad risk för el-brist, högre elpriser och större utsläpp av växthusgaser, utan också ett beroende av importerad el, t ex baserad på rysk fossilgas eller finsk kärnkraft.
Carl B Hamilton, ordförande i riksdagens näringsutskott, och energipolitisk talesman (FP).
___________________________________________________________________________________
Inlägg i Hamiltons Blandning 13/2
(Publicerad i Sydsvenskan den 11 februari 2010)
Miljöpartiets argumentation kring kärnkraften låter precis som på 70-talet, skriver Carl B Hamilton (FP), ordförande i riksdagens näringsutskott.
Kylan har nu dominerat Sverige i många veckor. Det har aktualiserat frågor till oppositionen om Sveriges elförsörjning, om stigande elpriser och risken för återkommande strömavbrott. Oppositionen garanterar nämligen inför valet att kärnkraften skall stängas ned, och att inga nya reaktorer ska ersätta dagens reaktorer när de faller för åldersstrecket om 10-15 år.
Miljöpartiet (MP) vill, som jag skrev på Aktuella frågor (31.1), gå tuffast fram och vill enligt sitt partiprogram lägga ned kärnkraften "snabbt och med början omedelbart", och om elbrist hotar vill MP "importera grön el" trots att partiet säger nej till nya elkablar till vår omvärld.
Klimatfrågan aktualiseras också i högsta grad av oppositionens nedläggningslöfte. Kärnkraftsel är koldioxidfri och den står idag för nära hälften av all el som produceras i Sverige. Det är för Folkpartiet otänkbart av klimatskäl att ersätta kärnkraftsel med importerad kol- eller fossilgasbaserad el. Precis det blir dock ofrånkomligt om kärnkraften på MP-vis läggs ned "snabbt och med början omedelbart".
Miljöpartisten Karin Svensson Smith väljer i sin replik (den 5.2) att tala om allt annat än kärnan i MP:s energipolitik. Istället för att illa fäkta flyr Svensson Smith till utläggningar om 70-talets energidrömmar, Mats Odells säljplaner, fler elpatroner, franska subventioner, Vattenfalls kostnader och så vidare. Hennes disparata argumentation stärker slutsatsen att oppositionens energipolitik inte bara spretar utan är ogenomförbar.
Två viktiga aspekter i energipolitiken har tillkommit sedan Svensson Smiths ljuva 70-tal. För det första: klimathotet. Det diskuterades inte ens då, och det är naturligtvis en avgörande förändring i beslutsunderlaget.
Ställd inför ny information är det inte fel att byta åsikt. Men det gör inte Svensson Smith och MP. De tänker likadant nu som på 70-talet om kärnkraft. Klimathotet är akut, men Svensson Smith nämner det inte. Det tycks vara viktigare för MP att stoppa kärnkraften i Sverige än att bromsa ökningen av koldioxid i atmosfären.
För FP är det precis tvärtom. Vi har tagit till oss ny information, tar klimathotet på allvar, och agerar därefter.
För det andra: Sveriges reaktorer åldras och måste tas ur drift med början på 2020-talet. Eftersom det tar 12-15 år, minst, att få en ny reaktor i produktion måste beslut om nya reaktorer tas under nästa mandatperiod. Om inte, ja då försvinner nära hälften av elproduktionen automatiskt från nätet. Nuvarande reaktorer bör inte heller köras på övertid eftersom nya generationer reaktorer är betydligt säkrare än dagens.
Oppositionens energipolitik är ogenomförbar. Därmed är oppositionen inte heller ett regeringsdugligt alternativ. Svensson Smiths replik illustrerar oförmågan.
Carl B Hamilon har helt rätt - i ett mycket kort perspektiv!. Det är närmast en självklarhet att elpriset och CO2-utsläppen ökar när efterfrågan är som störst och flera k-kraftverk står . Det är också anledningen till att man inte skall stänga några k-kraftverk i förtid eller ens undlåta att uppgradera och underhålla dem.
Det Hamilton glömmer - eller inte vill ta till sig - är att k-kraften aldrig kommer att kunna ersätta de 80% av världens energiförbrukning som i dag kommer från fossila bränslen - särskilt inte om världsbefolkningen fortsätter att öka och den genomsnittliga energikonsumtionen ökar. Det kommer den att göra så länge "ansvariga" politiker fortsätter att sända budskapet att blind konsumtionsökning är möjlig och t.o.m. nödvändig. Kvalificerad välfärdsökning och eftertänksam konsumtion i samspel med naturens resurser och med hjälp av ny teknologi kan vara möjlig, men då krävs att politiker i alla läger i samspel och kommunikation med väljarna tar ett ansvar som sträcker sig bortom nästa val och den egna generationen. Folkpartiet har sannerligen inte tagit på sig den rollen utan fortsätter att sända budskapet att kärnkraft och ny teknologi gör att ingen omprövning behövs.
Vad som verkligen krävs är kraftfulla ekonomiska styrmedel och ärlig information som verkar för minskad resursförbrukning och utarmning av det naturliga systemet. Med skatteväxling från mänskligt arbete till energi och andra knappa naturtillgångar kommer marknadskrafterna att leda i den riktningen.
Landsmötets diskussion om det skall byggas 10 eller fler nya k-kraftverk i Sverige i framtiden blev det bestående minnet av partiets framsynthet i dessa frågor. Ett beslut idag eller i morgon (vilket knappast kommer att inträffa) skulle leda till ny k-kraft om 20 år! Då skall redan en stor andel av de minskningar av växthusgaser som Hamilton säger sig värna om ha ägt rum. Detta måste alltså uppnås utan tillskott av ny k-kraft. För att nå klimatmålen fordras stora mängder förnyelsebar energi och målmedveten minskning av energiförbrukningen. Om det visar sig att vi lyckas med det så är det även tveksamt om det rent ekonomiskt är rimligt att satsa på ny k-kraft. Den finska investeringen i ett nytt verk uppges komma att kosta SEK 60 miljarder (60.000.000.000:-) och det är före de förväntat höga försäkringspremier och slutförvaringskostnader som kommer att krävas.
Partiets miljö-och klimatstartegi innehåller många fina analyser och målsättningar. Problemet är bara att utöver det upprepade pläderandet för mer k-kraft så avseglas inte detta i partiets politik. Tyvärr verkar detta faktum ha uppfattats även av många liberalt sinnade väljare. I en undersökning som kommenterats på Gröna Liberalers hemsida framgår att folkpartiväljare har sämre förtroende för det egna partiets klimat- och miljöpolitik än något annat parti. Kan det var det som syns i Miljöpartiets framgångar i opinionsmätningarna? En dålig miljöpolitik riskerar inte bara Folkpartiets valresultat, men också alliansens fortsatta regeringsinnehav.
Lars Wedén
- svara
Skrivet av Lars Wedén den 28 februari, 2010 - 14:55.