Olika sorter miljövän

Miljövän javisst – men vilken sort?

Vi översköljs nästan dagligen av nyheter om förgiftade naturmiljöer, om människors hänsynslöst utnyttjande av naturresurserna, av djur och växter som snart är utdöda, naturkatastrofer och mycket annat. Den senaste tiden är det den globala uppvärmningen som dominerar nyhetsflödet. Mot den bakgrunden är det inte överraskande att det idag är det många som vill vara miljövän och leva ett ”naturligt” och hälsosamt liv.

Att vara miljövän tycks enkelt när man väl har tagit ställning, det är dessutom inne att skylta med sin omsorg om naturen. Nyligen var det en fritidspolitiker som visade sitt ställningstagande genom att säga att det gäller att värna om faunan och djuren. Nu kan det vara en felsägning men mer troligt var det just okunskap. Den springande punkten är just att man bör veta vad man pratar om, men tyvärr är det vanligaste att man bara upprepar på vad andra har sagd eller skrivit – och som i detta fall kan det bli att budskapet förändras allteftersom. 

En miljövän var för bara några år sedan någon som värnar om djur, växter och rent allmänt att naturen inte ska bli förstörd. Idag kan man definiera sig som miljövän genom att bara ta avstånd från tekniska framsteg, kunskap och vetenskap, istället vurmar man för ”alternativ energi”, ”alternativ medicin”, ”alternativ energi”, ”alternativ odling” och så vidare. Det vill säga en återgång till gammal ineffektiv teknik.

På vilket sätt hjälper detta mot den globala uppvärmningen? Visserligen är vår slösaktiga användning av tekniken ansvarig för problemet – men det är inte tekniken i sig som är problemet. – Istället för att bli teknikfientligt och drömma om ett forntida paradis, som våra förfäder aldrig har upplevd, måste vi använda tekniken smartare för att hitta lösningen även på den globala uppvärmningen. 

Här har vi en gammal konflikt som kan spåras till tiden strax före den franska revolutionen (1789). De franska upplysningsfilosoferna som Voltaire, Diderot med flera hyllade framsteg, förnuft och vetenskap – medan Rousseau, ville att människor skulle återgå till ett liv i naturen. Samtidigt hade Rousseau även politiska idéer som i viss mån påminner om miljöpartiets program.

Man kan fråga sig vad historiska idéer som ligger 250 år tillbaka i tiden har med vår tid att göra. Svaret är att det var under denna tidsperiod som de politiska idéer grundlades som vi än idag lever med. Men vid denna tid framkom även en idé som är aktuellt just idag med den alltmer accelererande befolkningsökningen och den därmed sammanhängande belastningen på jordens resurser.

Året 1798 skrev den engelska nationalekonomen Malthus att antalet människor alltid ökar snabbare än den maten de behöver och att svälten därför begränsar befolkningstillväxten. Till att börja med var det verklig mycket svält och fattigdom men senare, dvs. drygt 100 år efter bokutgivningen fram till våra dagar, så är det ingen som längre tro på Malthus.

Emellertid behöver Malthus trots allt inte ha haft helt fel, i tiden efter honom kom stora förändringar som Malthus inte kunnat ana. Först och främst så boomade den tekniska utvecklingen med nya produktionsmetoder som ökade de gemensamma resurser oerhört, tyvärr utan att de fattigaste till att börja med blev delaktiga. Men nya högproduktiva grödor som potatis och majs som hade importerats från Mellan- och Sydamerika gav baslivsmedel även för fattiga.

Sedan har det varit en mycket stor betydelse att en stor del av det europeiska befolkningsöverskottet flyttade till framförallt dubbelkontinenten Amerika. (Den inhemska befolkningens öde är känd och behöver inte avhandlas i detta sammanhang.)

Dessutom hade befolkningstillväxten fram till år 1900, dvs. på 100 år ”bara” dubblerats till 1,65 miljarder människor. Men sedan börjar utvecklingen ta fart, vid min födelse år 1944 var vi redan 2,5 miljarder och vid år 2000 hela 6 Miljarder. Hur fick vi maten att räcka till? Detta måste tillskrivas jordbrukets fantastiska utveckling, från det som vi idag kallar för ekologiskt jordbruk, till en industrialiserad jordbruksproduktion med hjälp av maskiner och konstgödsel. Allt detta baserar på billig olja som idag kräver en insats av 4 kalorier olja för att få fram 1 kalori livsmedel.

För att gå tillbaka till Rousseaus idéer om att människor skulle återgå till ett liv i naturen så bör man hålla i minnet att det på hans tid fanns ca 0,85 miljarder människor på jorden, de allra flesta levde på landet och försörjdes genom jordbruk. Men redan då upplevde sannolikt många att man på sina håll var alldeles för många människor eftersom man hade svårt att kunna försörja sig på odlingsarealerna.

Detta år (2010) kommer jordens befolkning att uppgå till 7 miljarder som ska försörjas på allt mindre odlingsareal. Bostäder, väger, fabriker och allt annat som hör den moderna civilisationen till tar allt mer av de ytor som maten kunde odlas på. Hur sannolikt är det då att det skulle gå att återgå till gamla odlingsmetoder för att mätta alla dessa nya munnar? Och var finns utrymmet för att dessutom odla biomassa?

En annan viktig näringsresurs är fisket och vi ser idag att antalet fiskar har avtagit så mycket att det är nästan ett sammanbrott i havets ekosystem. Havets förmåga att ta upp koldioxid som sågs som en positiv faktor för att rädda oss från den globala uppvärmningen visar sig nu i som ytterligare ett hot. Havsvattnet försuras i snabb takt och leder till att koraller och skaldjur av olika slag dör eftersom de inte längre kan bilda sina skal. Därmed rycks det undan grunden för många andra organismer i havets ekosystem.

En personlig reflektion är att jordens befolkning bara under min livslängd kommer att ha tredubblats och det finns inget som tyder på att denna trend skulle förändras.

När vi nu försöker att begränsa den globala uppvärmningens konsekvenser måste vi inse att detta är bara ett hot som vi just nu är medveten om. Skulle vi klara detta så blir det alldeles säkert andra nya hot som kommer att hota vår framtid. Den ohämmade tillväxten av vår art har blivit möjligt med ständig ny teknik men detta hjälper bara att skjuta upp den slutliga kollapsen. Vi måste inse att vi snabbt måste vidta åtgärder för att begränsa människans antal och möjligen reducera antalet något.

Chinas tvångspolitik är ingen bra modell, men i länder där innevånarna har hög utbildning, hög inkomst, och ett fungerande pensionssystem tenderar nativiteten att minska till så låga nivåer att befolkningen minskar. Befolkningsunderskottet balanseras oftast genom invandring.

Tyvärr lär vi på kortare sikt inte få någon global överenskommelse länderna emellan i denna fråga, men en fortlöpande globalisering kan ge just denna ökning av utbildning, ekonomisk framgång och som en ytterligare följd ett fungerande pensionssystem. – Detta långsiktiga mål får inte stoppas av kortsiktiga Vänster- och Miljörörelser.

Samma problem med att få en global överenskommelse länderna emellan har vi om åtaganden mot den globala uppvärmningen. Alla ländernas företrädare bevakar varandra och vill inte själv göra sådana ekonomiska uppoffringar som begärs av andra. På individnivå har vi samma beteende, man är gärna miljövän om man inte personligen behöver betala mera för detta än andra. Och att avstå från sin bränsletörstiga bil tycks för de flesta vara helt omöjligt även om man ”i princip” vill åka med cykel och tåg.

Nu är det den stora frågan – vilken sorts miljövän är du? Det är alldeles uppenbart att den traditionella miljörörelsen inte har svaret på dagens problem med den globala uppvärmningen. Många förslag från detta håll förvärrar till och med problemet. För att lösa en uppgift på ett bra sätt bör man noggrant sätta sig in i bakomliggande fakta. Att utgå från att man har lösningen bara genom att man är bekännande miljövän eller miljöpartist är inget rationellt beteende det är bara ytterligare en föreställning om att man är delaktigt av en högre sanning just genom sin tro.

Peter Siebert  (FP) Botkyrka