Debatt på Dagens Industri - Omöjligt att bygga ny kärnkraft utan statliga subventioner

Debatt i Dagens Industri: Omöjligt bygga ny kärnkraft utan statliga subventioner

Så här skrev för en dryg vecka sedan energiprofessorn Stephan Thomas på DI Debatt. Inlägget fick 184 kommentarer - allt från hurrarop till direkt sågning av synpunkterna. När vi nu talar om att det är rimligt att byta ut gamla reaktorer mot nya, som många av oss Folkpartister tycker skall göras, kan det vara anledning fundera om professor Thomas kan ha rätt. Kanske är vindkraftentusiaster och kärnkraftsivrare lika goda kålsupare. Kanske behövs 10-20 öre subvention i båda fallen. Ett alternativ är naturligtvis att höja el-priset med 10-20 öre i stället. Många bedömmare säger att besparingspotentialen är mycket stor. Efter besparing och prishöjning kanske elräkningen är lika hög. Debattera denna artikel med en egen kommentar. Kanske kan vi slå DI som bara fick 184 kommentarer.

Start på Stephan Thomas rtikel:

Alliansregeringen öppnade för ny kärnkraft med huvudargumentet att den under inga omständigheter får subventioneras. Men utan subventioner, statliga garantier, eller möjligheter att skjuta över de höga kostnaderna på någon annan aktör, har ny kärnkraft visat sig vara en ekonomisk omöjlighet , skriver energiprofessorn Stephan Thomas på DI Debatt.

Den mest anmärkningsvärda förändringen när alliansregeringen enades om en ny energipolitik under 2009 var att den öppnade för möjligheten att bygga nya kärnkraftsreaktorer i Sverige.

Att ny kärnkraft ska existera på marknadsmässiga villkor utan statliga subventioner var avgörande för att parterna skulle enas.

Nästa vecka presenterar den svenska regeringen en proposition som syftar till att öppna för ny kärnkraft i Sverige.

Många är av den uppfattningen att nya reaktorer faktiskt kommer att konstrueras på marknadens villkor i Sverige. Så kommer det med största säkerhet aldrig att bli.

I resten av världen har den kärnkraftsrenässans som förutspåddes för drygt tio år sedan helt kommit av sig – inte på grund av trög byråkrati eller politiskt motstånd, utan för att den stött på ekonomiska betongväggar.

Utan subventioner, statliga garantier, eller möjligheter att skjuta över de höga kostnaderna på någon annan aktör, har ny kärnkraft visat sig vara en ekonomisk omöjlighet.

Ingen bank lånar ut pengar för ny kärnkraft utan statliga garantier. Det gäller inte bara för Sverige, utan i de flesta västländer som har satt i gång en process för ny kärnkraft.

I USA har inga nya kärnkraftverk byggts på 30 år. I Europa har endast två beställningar av nya reaktorer genom förts, Olkiluoto i Finland och Flamanville i Frankrike. Det är svårt att föreställa sig hur dessa projekt skulle kunna gå sämre.

Finlands nya reaktor skulle ha startats 2009, fyra år efter byggstart. Men 2010 är bygget fortfarande minst fyra år från färdigställande och ligger minst 75 procent över budget. Beställaren, finska TVO, tvistar med den franska leverantören om vem som ska stå för de tiotals extra miljarder kronor som reaktorbygget har krävt.

I Frankrike har den nya reaktorn nu blivit 20 procent dyrare och bygget ligger två år efter i schemat.

Kärnkraftsekonomin vilar framför allt på de fasta konstruktionskostnaderna. I dem ingår den faktiska konstruktionskostnaden samt kostnaden för att låna kapital.

Erfarenheterna från Olkiluoto och från beräkningar för nya reaktorer i USA, visar att kostnaderna är femfalt högre än i kärnkraftsindustrins kalkyler på cirka på 1.000 dollar per kilowatt för ett drygt decennium sedan.

Även med beräkningar på 1.000 dollar per kW var kärnkraften bara på gränsen till konkurrenskraftig, trots att räntekostnaderna beräknas till låga cirka 5 procent.

Innan elmarknaderna konkurrensutsattes innebar kärnkraft ett lågt risktagande för bankerna. Elleverantörerna kunde enkelt höja elpriserna för att täcka extra kostnader. Även om kärnkraft egentligen innebar ett större ekonomiskt risktagande, var det för bankerna inte mer riskfyllt än något annat alternativ –risktagandet stod ju elkonsumenterna eller staten för.

Liknande riskförflyttning var också orsaken till att Olkiluoto och Flamanville kunde finansieras. Det franska kärnkraftsbolaget EDF är ett enormt monopolbolag kontrollerat av regeringen. I Finland ägs beställaren TVO av den finska industrin, som lovat att köpa el så länge anläggningen är i drift och till priser som täcker alla eventuella kostnader som kan uppstå.

Priserna riskerar dock att bli så höga att industrin inte får råd att köpa el från reaktorn. På öppna marknader däremot kollapsar företag om kostnaderna blir för höga, och banker och aktieägare förlorar sina pengar om kostnaderna blir ohållbara.

För att låna ut pengar på marknadsmässiga villkor till kärnkraft – utan subventioner eller garantier – skulle bankerna kräva räntor på åtminstone 15 procent.

2006 meddelade dåvarande brittiska premiärministern Tony Blair att kärnkraften skulle återvända på bred front i Storbritannien. Motståndet mot att använda skattepengar var så stort att det bara var löften om att kärnkraften inte skulle subventioneras som gjorde planerna politiskt möjliga.

Processen är tidskrävande och tidigast 2013 kan en brittisk reaktorbeställning göras. Till dess kommer landet att ha sett minst två nya regeringar och ingen lär längre känna sig bunden av tidigare löften om att inte subventionera kärnkraft.

En regering offrar knappast sju års förarbete och överger inte kärnkraftsplanerna om elbolagen då meddelar att kärnkraftverken inte kan byggas utan stöd. Troligt är att en regering då erbjuder stöd, men vägrar att kalla det subvention.

Ny kärnkraft har en ohållbar ekonomi om den inte hålls undan marknadens villkor. Det gäller även svenska kärnkraftsplaner.